Uppsala Stadsteaters nya scen Intiman gör skäl för sitt namn – belägen i ett utrymme bakom teatercaféet är det inte många kvadratdecimetrar mellan dess lilla scen – på invigningskvällen krökt i en 90-gradig vinkel längs ena väggen – och golvet där publiken är placerad. Så, vad vore mer lämpligt än att inviga scenen med rökig kabaré inspirerad av 30-talet? ”Det finns ingen nysnö” är ett potpurri av sånger, prosatexter, dikter och dramatik från mellankrigsdecenniet. 30-talet märks ju av den stora depressionen, men i tidsandan fanns också den optimism som inbegrep moderniseringsprojektet; det föregående decenniets sexuella revolution var åtminstone delvis rotad och arbetarrörelsen frodades som aldrig förr. Så, är 30-talet så väsensskilt från vår samtid?
Baserat på den myller av texter och stämningar som serveras under kvällen skulle jag nog säga att under solen intet nytt. Parrelationer ömsom förbittrar, ömsom äger aldrig rum. Diskrepanserna mellan att hålla huvudet högt och att ge uttryck för ens verkliga önskningar ligger kommunikationsbarriärernas limbo. Det är sannerligen ett gediget urval av scener som Petra Brylander tillsammans med Åsa Forsblad Morisse och regissör Olle Törnqvist har gjort. Mellan tvåsamhetens bitterljuva könskrig lurar ett riktigt krigshot – det nazistiska partiet har tagit över makten och andra världskriget bryter ut 1 september 1939 – det är alltså på årsdagen som föreställningen har premiär. Så tycks det vara förr som nu, att världshändelser sipprar in i vardagen som ändå oförtrutet rinner på.
Åsa Forsblad Morisse och Stefan Clarin sjunger gamla pärlor av bland andra Billie Holiday, Marlene Dietrich, Zarah Leander, Karl Gerard och Bing Crosby, spelar upp texter av Dorothy Parker och Bertolt Brecht och läser sakprosatexter av däribland Barbro ”Bang” Alving och Ivar Lo Johansson. De olika komponenterna är väl sammanfogade och trots att jag tyckte mig förstå att det hade uppstått tekniska problem med ljudillustrationerna så var det inte något som förtog från helheten. Daniel Tilling på piano ackompanjerade med en tidsenlighet som väl fyllde den intima lilla spelplatsen.
I biljettpriset ingår det även en supé – den ingick inte för mig som recensent, så hur maten smakade kan jag inte yttra mig om. Men de knappa två timmarna som ägnas åt själva föreställningen var till belåtenhet för den som söker efter tankeväckande underhållning.