Den har antika rötter, berättelsen genom mänsklighetens historia om idealisten som följer sitt samvete, utmanar makten och får plikta med sitt liv. Antigone, hos Sofokles och så småningom hos Anouilh, var en av de första. Danska Hanne-Vibeke Holst har valt en nutida hjälte, den ryska människorättskämpen och journalisten Anna Politkovskaja, för sitt drama Moskva 7 oktober med premiär i lördags på Stockholms stadsteater. Det handlar om ett samhälle där yttrandefriheten sitter trångt, demokratin satts ur spel och korruptionen frodas. Allt ämnen som Politkovskaja behandlade när hon blev ett hot mot de styrande och mördades 2006, samma datum som pjäsens namn. Här heter hon Nina Krasnova och uppsättningen skildrar hennes sista tid i livet.
Det är ett tacksamt stoff för den som i likhet med deckarförfattaren Holst är van vid thrillerkonceptet. Här finns FSB att tillgå, Federala säkerhetsbyrån, efterföljare till Sovjets hemliga polis. Dessutom en moralisk konflikt när familjen och egna barnen kommer i kläm gentemot uppdraget att stå på de svagas sida, avslöja orättvisor, brutalitet och övergrepp. För en politisk diskussion om demokrati och en fri press finns här ett lägligt tillfälle. Däremot är kärlekshistorien på slutet ett onödigt tillägg.
När Kjersti Horn, som brukar ha en personlig scenblick i sin regi, använder sig av den episka teaterns scenspråk är det nog just ett politiskt debattdrama hon haft i åtanke. Scenografen Sven Haraldsson bistår med en simultanscen där tv-studio, vardagsrum och tidningsredaktion finns antydda. Det underlättar snabba byten av spelplatser för att hålla tempot uppe. De berättande och kommenterande inslagen är i första hand förlagda till tv-studion där Vladimir Putin intervjuas under namnet Andrej Lupkin. Nina Krasnova ute på fältet, på redaktionen eller i familjens hägn driver handlingen framåt.
Katarina Ewerlöf gör ett styvt jobb med rollen och när det fungerar som bäst får hon den att lyfta över den schablonbild av en journalist som texten tillhandahåller. Det blir emellanåt riktigt rafflande. Men någon fördjupning av rollen är svår att hitta. Nu framstår Nina Krasnova i pjäsen allra mest som en absurd hjälte och det är en helt annan diskussion. Niklas Falk gör hennes make, den alkoholiserade Viktor Krasnov. Här antyds ett makttema på hemmaplan som hade varit värt att utveckla. Nadia Mirmiran som den unga reportern i studion, Kate Smith, drivs av en idealism som inte heller den får särskilt mycket utrymme.
Om den riktige Vladimir Putin bara var en tiondel så sympatisk och klok i verkligheten som Etienne Glaser gör honom i rollen som Andrej Lupkin, skulle vår tilltro till vad som händer på den världspolitiska arenan säkert vara betydligt större än vad som är fallet i dag. Mest av allt visar föreställningen en thrillers begränsade räckvidd för den som eftersträvar att problematisera de politiska frågorna eller vill återge gestalter som är mera än yta.