Thorsten Flinck briljerar

Så står de där i en enda gestalt, de två männen som båda begått ett brott och skulle kunna beskrivas som anonyma "fall". Herr X och herr Y. Vem är herre och vem är slav? Vem är utan skuld? När är man skyldig? Vem är den starkare? Vem vinner?

Herr X har en gång dräpt en man utan att ertappas och Herr Y har förfalskat en sedel men inte avtjänat något straff. Nu ska brotten uppdags, en varm julidag när åskan är på väg mot den skånska slätten.
Thorsten Flinck ger Paria i Ihresalen. Strindberg skrev pjäsen 1889 efter att ha läst Nietzsches Jenseirts von Gut und Böse. Strindberg hade dessutom brevväxlat med filosofen och beundrade hans idé om den starka övermänniskan.

I det ljuset blir Thorsten Flincks Paria konfliktfylld. Det är den förvisso redan i starten. Skådespelaren och publiken. Vi möter Thorsten Flinck där han sitter i sin loge med ett brinnande ljus som sminkbelysning och ber om att man tar om musiken från början. Säger något om att det är genant att bli betraktad av publiken.
Men han sitter där och sminkar sin ena ansiktshalva, sin Herr Y. Rödmosig, med smetigt hår - en lismande Untermensch. Den andra - herr X - vit med svärtade ögon, stark.

Det är Thorsten Flinck när han är som allra bäst. Han låter inte publiken slippa undan och han är gravallvarlig. Men lyckas leka i samma allvar. Utan att bli ironisk eller distanserad. Jag vill påstå att han är en av de relativt få i Sverige i dag som på fullt allvar vill säga oss någonting. Som på fullt allvar, utan glättighet tar sig an de riktiga frågorna. De där som förbises i de flesta sammanhang men som alla ändå - på ett eller annat sätt berör - nämligen frågorna som är på liv och död. Och mitt i sitt allvar och sin icke-ironi lyckas Thorsten Flinck leka. Men inte med frågorna utan med teaterns förutsättningar. Där finns en överenskommelse om att vi leker men att grunden är djävligt allvarlig.

Föreställningen avslutas med Thorsten Flincks röst ur högtalare som påminner om att nazismen inte föddes i Berlin under trettiotalet och inte försvann 1945. Att ideologin grundar sig i vårt förakt för den svage och beundran för den som slår sig fram. Strindbergs sympatier låg enligt analyser hos den starkare herr X. Det gör inte Thorsten Flincks, han står på de svagares sida.

Thorsten Flinck briljerar

Thorsten Flinck är briljant med sin uppsättning av Strindbergs Paria, tycker Astrid Claeson.