I Johanna Garpes läsning av hundraårsjubilerande Benjamin Brittens opera Peter Grimes från 1945 sägs dramat utspela sig mot bakgrund av det svenska folkhemmets frånsida, det folkhem som på 1940-talet började byggas och växte fram under samförstånd men där avvikande på olika sätt även marginaliserades. Miljön och tiden antyds genom att fiskaren Grimes får bo i en rudimentär husvagn, något som ger ytterligare associationer till utsatta gruppers situation, då såväl som idag.
Att historien är mångbottnad och behållit sin aktualitet är obestridligt, ursprungligen skapad redan 1810 av poeten George Crabbe men uppfångad 1941 av Britten som då som pacifist och öppet homosexuell befann sig i exil i USA. Grimes fascinerade Britten som såg och fördjupade det ömsesidiga växelspelet mellan ett konformt och självgott samhälles krav och den mobbade, föregivet moraliskt förkastlige individen.
Hos Britten lever Grimes i ett litet, inskränkt fiskeläge på engelska östkusten. Oavsett alla argument som kan anföras för att som Garpe ompositionera dramat i tid och rum (och de skall inte underskattas!) känns operan omisskännligt brittisk, inte bara på grund av språket: den auktoritära kyrksamheten i andra aktens början känns till exempel lika nutidsfrämmande som den är sceniskt övertygande såväl i Per A Jonssons suggestiva och funktionella scenografi som i Garpes påtagligt genomarbetade personregi.
Havets huvudroll i dramat som symbol för naturen och det ödesmättade i skeendet genomsyrar det visuella i vackra videoprojektioner av vattendroppar och symboliska ringar på vattnet under de starka instrumentala mellanspelen. En annan huvudroll har kören, som med emfas både förkroppsligar och vokalt imponerar som massan och kollektivet, den motpol Grimes har att bekämpa men som till sist tvingar honom till underkastelse. Dramat är onekligen mångfasetterat, och huruvida Grimes är skyldig eller inte är inte heller i Garpes tolkning det viktiga. När han fördrivits skuras spåren bort.
Som Grimes övertygar brittiske John Daszak stort, han har utstrålningen och den vokala bredden för såväl de dramatiska utspelen som de lyriska stämningar som nyanserar gestalten. Ingela Brimberg ger Ellen Orford den fördjupning som gör henne till en av dramats intressantaste motpoler.
Niklas Hjelmvik i den stumma rollen som lärlingen John tillför med Downs syndrom en viktig aspekt i Garpes intressanta med inte invändningsfria koncept. Övriga roller är väl besatta med övertygande insatser i ett både dystert och estetiskt tilltalande helhetsperspektiv som förtjänar att upplevas och begrundas. Lawrence Renes dirigerar med motsvarande engagemang ett hovkapell som likaledes satsar maximalt.