Teatrala förböner för kärleken

Det har blivit både vetenskapshistoria och kvinnohistoria när PO Enquist skriver om 1880-talets Paris och decennierna därefter. På mentalsjukhuset La Salpetrière demonstrerar neurologen Jean Martin Charcot i offentliga visningar dåtidens kvinnliga modesjukdom hysteri. Med hjälp av hypnos gör han sina patienter försvarslösa och försätter dem i tillstånd, som låter det omedvetna bli tillgängligt för insyn. Sigmund Freud är en av iakttagarna och seanserna får stor betydelse för honom när han senare utvecklar psykoanalysen. När PO Enquists roman Blanche och Marie blivit teater är Sigmund Freud med som en berättare från sidan. Det är författaren själv som dramatiserat och Hilda Hellwig är regissör för uppsättningen, som haft premiär i helgen på Dramatens scen Målarsalen.

Jan Lundbergs scenografi återger ett scenrum, som mera för tankarna till själsliga landskap än till den vardagsverklighet där vi döljer de flesta av våra inre hemligheter bakom en mer eller mindre välputsad fasad. Så är det också en föreställning som tar fasta på det expressiva i förloppet. Antingen det handlar om det rationella tänkandet, vetenskapens kungsväg, eller alla de skrymslen och vrår där lusten, driftutlevelsen men också kärleken har sin hemvist. Hilda Hellwig har dessutom lagt sin uppsättning på en kurs som tar fasta på den västerländska teatertraditionens upprinnelse i riten, Dionysoskulten och det orgiastiska. Samtidigt som pjäsen blandar friskt ur förlagans förlopp och de tre anteckningsböckerna, den gula, svarta och röda som bestämt romanens struktur.

Blanche är den Blanche Wittman som var Charcots favoritpatient när det gällde demonstrationerna för 1880-talets borgare och intellektuella. Det fanns mellan läkaren och hans undersökningsobjekt känslor som gick djupare än vad vetenskapen egentligen tillät. Och det var väl heller inte alltid som neurologprofessorn visste att skilja mellan vad som var hårddata och vad som hade sin grund i dennes egna motöverföringar eller projektioner. Men också för många av de andra patienterna hade försöksledaren sin speciella laddning. Så försvann symtomen hos åtskilliga av dem när Charcot avled 1893.

Marie Curies internationella berömmelse har stått sig alltsedan hon tilldelades de bägge Nobelprisen i fysik och kemi 1903 och 1911. Det första delade hon med sin man Pierre, men om det senare var hon ensam. Efter att ha varit röntgensköterska några år blev Blanche Wittman assistent till Marie Curie. Strålningsskadorna ledde dock till att hon fick genomgå flera amputationer. Efter makens död inledde Marie Curie ett förhållande med kollegan Paul Langevin. När detta uppdagades var skandalen ett faktum. Dåtidens samhälle accepterade inte att änkan Marie hoppade över skaklarna med en gift man. Dramatiseringen av PO Enquists roman om Blanche och Marie skildrar hela detta förlopp men också den gemenskap och närhet med erotiska underströmmar som successivt växte fram mellan forskaren Marie och hennes hjälpreda. Medan allt oförlöst och outsagt mellan Blanche och Charcot har fått bilda föreställningens ena spänningsfält, svarar Maries känslor för vetenskapskollegan Paul för det andra. Därutöver får hela uppsättningen givetvis också sin speciella atmosfär av det genom PO Enquists författarskap så viktiga temat om motsättningen mellan sanningen och människans gåtfullhet. I dess närhet vistas även frågorna om förnuftets och vetandets gränser.

Vetenskapen kartlägger och konsten gestaltar. Det är denna uppdelning som Hilda Hellwig format till ett avstamp för hela den här iscensättningen. Givetvis är det i det senare den har sin tyngdpunkt, inte minst därför att den teatrala överbyggnaden har fått bestämma hela föreställningens färdriktning. Och hela tiden är det frågan om ett samhälle, som gärna kopplade på stora hyckleriet och var snabbt att reagera när kärleken uppträdde i vad man ansåg som en förbjuden, farlig eller opassande form. Charcot försöker göra den oåtkomlig genom att kalla den för helig. Hos Marie Curie är det i stället frågan om en oförlöst längtan som uppenbarar sig i hennes drömmar och då särskilt i en talande bild av en ishinna, som blir en det omedvetnas påminnelse om ett liv som förlorat kontakten med sina källflöden. Som en kontrast kan man betrakta de främst för en manlig publik avsedda danserna ur den franska samtiden som tar plats på scenen med en tydlig koppling till Moulin Rouge och dess can-canuppträdanden. Där Julia Dufvenius gör den Jane Avril med förförisk blick som Toulouse-Lautrec bevarat till eftervärlden i sina bilder. Över dem och programmatiskt fri från dem alla står dock Elin Klingas mästerligt återgivna Blanche Wittman som en kärlekens prästinna i denna på sitt sätt rituella uppsättning som både kan ses som ett slags förbön och en mässa för kärleken i det 21:a seklet.

Och det är också med ett facit av det slaget man tar till sig Gunnel Lindbloms mellan vetenskap och personliga behov nästan ituslitna Marie Curie och hennes utopi om kärleken reducerad till att ha någon att dela mörkret med i evigheters evighet. Hos Daniel Bejarano i rollen som Charcot handlar det snarare om manlig självstympning och modet att våga släppa den totala självkontrollen, vart det än bär hän. Morgan Alling i sin roll som Paul liksom Tomas Ponténs Sigmund Freud hamnar lite vid sidan av detta föreställningens huvudspår. Samtidigt sparar Hilda Hellwig inte på effekterna, när hon format utgångspunkten för sina scener efter förlopp och miljöer från La Salpetrière eller från mardrömmarnas värld. I pjäsens slut är Blanche en docka, utformad närmast som en torso med flera amputerade lemmar borta. Om detta skall tolkas som en regissörens uppfattning om våra livsmöjligheter som människor i dagens sociala verklighet, där hyckleriet heller knappast saknas, är det en föga hoppfull men ändå djupt tänkvärd iscensättning Hilda Hellwig lämnat över till sin publik.

Teatrala förböner för kärleken

Hilda Hellwigs iscensättning av PO Enquists Blanche och Marie är både en mässa och en förbön för kärleken i det 21:a seklet, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.