Redan utanför Uppsala stadsteater möts vi av tre brandbilar med påslaget blåljus. Larmet har gått på teatern. Är det Tupp-festival kan man nästan ge sig på att den rymmer en rökmaskin eller två. Trots att det handlar om nyskapande scenkonst i framkant av konstnärligt avantgarde så jobbar man också med schabloner.
Teaterschablonerna står verkligen som spön i backen när Cuqui Jerez ensemble ger sin föreställning The Rehearsal. Kanske handlar den om en teaterrepetition. Men allt är gränslöst, roller, rekvisitans betydelse, varje scens laddning. Och vem är det egentligen som är regissör? Uppdraget flyter mellan gruppmedlemmarna. Rätt som det är tar någon annan över det konstnärliga ledarskapet. Men denna har inte nödvändigt några nya regiidéer. Samma repliker tas om igen.
Som tankeexperiment är det kul och det bär i väg ut i ett förvirrande universum. Första och andra omgången av samma scen med aningen förskjutet perspektiv är lite spännande. Och nog är det lite kittlande att få ta del av en kreativ process, att se hur en pjäs föds fram i samarbete mellan skådespelare och regissör. Även om regiinstruktionerna som ges här är tämligen kryptiska.
Totalt kaos utbryter i en scen där skådespelarna ska improvisera runt ön Ibiza. Regissören avbryter och kräver mer känsla i improviserandet. Hmm, hur mycket improvisation är det då?
Detta är metateater upphöjt till oändlighet, scenkonst speglad i en oändlig mängd speglar eller förpackad i den ena kinesiska asken efter den andra. Släktskapet med Beckett och hans absurda pjäsklassiker
I väntan på Godot är tydligt. Allt repeteras. Här händer ingenting minst två gånger.
Men i längden blir det ärligt talat lite tjatigt med alla dessa omtagningar som är lika intill förblandning.
Det finns faktiskt inget riktigt slut heller. Applådtacket är bara början till slutet och det tas förresten också om ett par gånger med något förskjutna positioner. Och sedan fortsätter det lite till... Föreställningen ges dessutom även under lördagen.