Teatern överlistar verkligheten

När norrlänningar framställs som opålitliga, har det hänt något i Staffan Göthes dramatik. Aldrig tidigare har det väl heller förekommit något styckmord i hans pjäser. Det svenska folkhemmet och vår vemodspräglade nationalkaraktär lyser nästan helt med sin frånvaro, när Teater Brunnsgatan Fyra nu ger Kvart i fem-ekot, med premiär i fredags kväll. Däremot har svärtan tilltagit och tonen blivit dovare än någonsin.

Staffan Göthes nya drama utspelas i Stockholmsmiljö. Det berättar om människor som hamnat ordentligt vilse i storstadsdjungeln. Här handlar överlevnadsvillkoren bokstavligt om liv eller död. Det börjar visserligen förhållandevis stillsamt. Men innan allt är över har pizzaugnen matats med likdelar. Och på gatan utanför Fabios restaurang blandas blåljuset med polissirenerna.

Kvart i fem-ekot är den avslutande delen i den trilogi som började med Byta trottoar och fick en fortsättning med Stjärnan över Lappland. Den förra byggde på ett teatralt överdåd med vänskapen som det stora livsvärdet. I den senare stod fumligheten och tafattheten på vad som framstod som en livets basnivå i centrum. Den nya pjäsen är ett triangeldrama med en väldig ensamhet inblandad. Men där också ägandeanspråken, beroendena och kontrollbehoven är framträdande inslag. Inledningsvis håller sig böjelserna av det slaget huvudsakligen på ett inre plan. Sedan behövs det bara små förskjutningar i maktbalansen för att mönstren skall råka i olag.

Det är inte minst dessa förändringar som regissören Martina Montelius varit så lyhörd för och har så god hand med i den här föreställningen. Vad det är frågan om är förlopp där publiken undan för undan blir medveten hur mycket i de här människornas samvaro som i själva verket bygger på nödlögner och halvsanningar för att uppnå önskat resultat. Nog för att det går att spåra en lätt uppgivenhet och aningen cynism i ett genomskådande av det slaget, där lögnen är en del av umgängesmönstret. Ingen är den hon eller han utger sig för att vara. Men Staffan Göthe skulle inte vara den empatins diktare han är, om det inte också fanns spår av ett annat synsätt i den här pjäsen. Låt vara att de inblandade är utlämnade åt sig själva och inte har så värst mycket hjälp att hämta från något endaste håll.

Kalle Westerdahls Jan-Peter är den som åtminstone till en början är mest hemmastadd i en tillvaro med dessa förtecken. När han dyker upp bakom bardisken med sitt ölglas, har han exakt väderkorn för hur omgivningen skall manipuleras. Det han uppvisar är dock en sårbar självtillräcklighet när svartsjukan sätter in. Kalle Westerdahl har mycket god hand med den sortens tillkortakommanden. I rollen som partyfixaren Christian företer Jesper Feldt den märkligaste utvecklingen. Från början töntig och valhänt växer han med eftertryck alltmer in i rollen som den som verkligen vet hur en slipsten skall dras i en opålitlig värld.

Gunnel Lindblom i pjäsens kvinnoroll tacklar problemet på sitt eget sätt. Och det är genom henne som föreställningen närmar teater och liv till varandra. Inte för att sudda ut gränsen utan för att lyfta fram likheterna. Gunnel Lindbloms skådespelarkonst är från första stund alltigenom bländande. Det är rena uppvisningsnumret, rakt igenom, när hon låter sin Sigyn styras av ett omutligt behov att behålla en smula värdighet. Trots allt i omgivningen som pekar i en helt annan riktning. Tala om en rollgestaltning som drar det längsta strået i att överlista verkligheten!

Teatern överlistar verkligheten

Svärtan hos Staffan Göthe har väl aldrig varit större än i pjäsen Kvart i fem-ekot på Teater Brunnsgatan Fyra. Men Gunnel Lindblom gör i föreställningen en rolltolkning, där den dova tonen ohjälpligt hamnar på efterkälken, skriver Bo-Ingvar Kollberg.