I all god teater finns alltid ett element av lek. Ja, vad är egentligen teatern om inte en organiserad och ritualiserad lek? Det finns få scenkonstnärer som så konsekvent lyckats behålla den där barnsliga fascinationen inför teaterns mirakulösa lekfullhet som Staffan Westerberg. Han är teatersveriges yngsta 78-åring. Men Westerbergs lekar är inte sällan svärtade med en rejäl dos tungsinne. Leken är, precis som det med vingliga bokstäver står skrivet över Ettans scen, ”inte bara på skoj”. För som sagt, teaterleken har också drag av mirakel - den är transformativ. Likt skådespelarens maskspel och förvandlingslekar kan teatern förvandla och förhöja smärtan och sorgen till bild och föreställning. Och plötsligt känns livet inte riktigt lika tungt och ensamt längre. Det är just denna transformativa katharsis som Westerberg är så fenomenal på att åstadkomma. Han vet att leken blir meningsfull först när man genomför den på djupaste allvar.
I Westerbergs lätt urflippade version av Strindbergs Till Damaskus på Uppsala stadsteater är lekfullheten inte att ta miste på. Scenen är täckt i ett slags jättelikt ritpapper på vilket Strindbergs vandringsled lite barnsligt och kluddigt är målad. I förgrunden seglar skeppet ”Hoppet” med sina tre kors på de träslöjdsaktigt snidade vågorna. Tiden ligger utspilld och ur led i en sandhög bredvid ett sprucket timglas. Det är fulsnyggt och ser, helt i teaterlekens anda, ut lite som en skoluppsättning av, säg, en mellanstadieklass.
Även till Strindbergs text har Westerberg förhållit sig minst sagt lekfullt. Det är Strindberg filtrerad genom Westerbergs infallsrika fantasi. Spelplatsen är en åldrad mans hem, där Strindberg/Westerberg tillsammans med silverfisken Ellen inväntar livsvandringens oundvikliga slutstation. Originaltextens Damen representeras här av Maria Sundboms hemhjälp som tillsammans med sin patient varvar hemtjänstarbetet med att leka, eller egentligen mest läsa, några scener ur diktarens Till Damaskus. Med på scenen finns också musikern Benjamin Quigley med sitt vitmålade ansikte, en ständigt närvarande Döden.
Westerberg har här tillsammans med sin slimmade ensemble, regissören Martin Rosengardten och en lagom portion Strindberg skapat en föreställning om åldrandets förnedring, dess såväl själsliga som kroppsliga krämpor. Han har också skapat en kongenial Strindbergstolkning, vilket kan låta underligt att hävda om en uppsättning som så radikalt avviker från ursprungstexten. Men Westerbergs själsgemenskap med Strindberg är djupt rotad. Hör bara hur Strindberg själv beskriver sin drömspelsteknik: ”en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer”. Det skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av Westerbergs sceniska lekfullheter. Jag är övertygad om att Strindberg ler saligt i sin himmel åt Westerbergs vemodiga, lågmält komiska och alldeles unika teaterpoesi.