Teaterkväll i värmens tecken

Påhittig, smart, finurlig, kvick i tanke och åtbörder och med mimik och kroppsspråk som inte är av denna världen far hon emellanåt fram som ett riktigt jehu. Föreställningen heter Shima Niavarani är en übermensch. Där gör hon allting själv. Hon är pjäsförfattare och regissör, skådespelare, sångare och scenograf i denna solomusikal framförd som en nummerrevy. Det är egentligen bara från tåtarna till ridån hon håller fingrarna i styr, liksom från kontrollbordet och vaktmästarsysslan att riva biljetter. Man kan undra hur koreografen Anna Vnuk bar sig åt för att få ett ord med i laget. Kanske bytte de helt enkelt arbetsuppgifter.

Man kommer att tänka på den gamla medeltida teaterformen commedia dell'arte med sina från början fastlagda karaktärer men i övrigt med en myckenhet improvisation. Det är ungefär så uppsättningen fungerar. Shima Niavarani har skapat sitt ur egen fatabur uppkomna persongalleri med gestalter från dagens samhälle. De bygger givetvis på karikatyrer. Men är ändå på pricken fångade, in i minsta cigarettrökargest, skak på rumpan eller blick över axeln. Samtidigt är skådespelaren själv ständigt på plats, både med lite distans till och inuti de olika figurerna. Många gånger hoppar hon i ett nafs från den ena till den andra. Hon byter ofta personligheter utan att ens blinka. Om inte kloningen redan var uppfunnen, skulle den ha blivit det nu.

Det som kommer ut av dess krumsprång och upptåg är en väl tempererad samhällssatir. Och en mängd sång. Shima Niavaranis vokala resurser är betydande. Här får hon tillfälle att visa ett imponerande register, som sträcker sig från pop- och rockmusik till storbandsjazz och opera. Med eller utan avsiktliga snedträffar och självironiska glidningar. Men uppsättningen rymmer också åtskilligt, där vi kan känna igen oss själva. Där vi just nu befinner oss eller i sådant som vi alla en gång varit med om. Alltifrån vardagsfobier, rädslor, blockeringar och fördomar till storögd och allmän oskuldsfullhet. Det är lärorikt men oftast mest roligt. Shima Niavarani behöver inte ens lägga in överväxeln i sin hialösa förmåga att domptera, entusiasmera, bryta ner allt motstånd och få publiken helt i sin hand. Så går det till i de flesta turer och utsvävningar där hon skapar ett väldigt tryck med sin blotta närvaro på scenen.

Shima Niavarani är inte enbart en übermensch i föreställningen. Vilket i det här fallet betyder någon som besitter så pass mycket humor att hon inte i alla livets skiften tar sig själv på fullaste allvar. Hon är också den postkoloniala kulturtanten Gerda Klangborg, en anonym vit medelålders man, clown, sin egen mamma, dennas dotter Sara och Fat Lady. Lars Leijonborg finns med på ett hörn, pojkvännen in spe, Peter, och väninnan Ellen. Likaså det nya politiska partiet sociodemopaterna. Och som om inte det var nog förekommer även Storbritanniens geografi, en del oförargliga men fyndiga underlivsskämt, det krig som kallas äktenskapet och en maskerad i en högstadieklass. Stråk av vemod och sorgestänk kompletterar skalan av stämningslägen.

Allra främst står Shima Niavaranis överväldigande förmåga att dela med sig av all den värme som går som en underström genom hela den här uppsättningen. Det är den som får publiken att utan betänkligheter ställa upp helt på skådespelarens villkor. I detta möte finns alla förutsättningar för åskådarna att bli gladare, snällare, friskare och mera tillfreds med sina liv. Ja kanske även bättre människor. Vem kan motstå en sådan utmaning?

Teaterkväll i värmens tecken

Sedan i fredags kväll råder en mild höststorm på Uppsala stadsteaters scen Ettan. Shima Niavarani är den som åstadkommer detta för årstiden något tidiga, omtumlande väder.