Teaterfest med Brecht och Bageriet

Det var en orolig tid i Berlin 1929, när Bertolt Brecht skrev sitt dramafragment Bageriet. De politiska motsättningarna, arbetslösheten, bristen på bröd och bränsle och kampen för att hitta tak över huvudet präglade mångas vardag. Brecht hade framgången med Tolvskillingsoperan bakom sig. Han fördjupade sig i marxismen och var på väg att utarbeta sina idéer om den episka teatern. Bageriet har aldrig tidigare spelats i Sverige, förrän Orionteatern vid Katarina Bangata i Stockholm nu sätter upp den med premiär i fredags kväll.

Regissören Lars Rudolfsson har tagit fasta på vad dramat rymmer av tidsbilder, sociala villkor och musikaliska ekon från 20-talet. Fläskkvartetten medverkar i föreställningen och spelar Hans-Dieter Hosallas originalmusik med hårda rytmer, djärva dissonanser och ofta hektiska tempi på hög ljudvolym. Därmed slås en brygga mellan pjäsens tillkomsttid och våra egna dagars elektroniskt understödda tonspråk. Brecht lär ha ogillat violiner, men säkert hade han veknat inför dessa stråkvirtuoser på sina elinstrument som tillsammans med en slagverkare ger uppsättningen dess originella puls.

Pjäsen handlar om en värld där den starkares rätt gäller och djungelns lag råder. Där kapitalet roffar åt sig och den lilla vanliga människan lever värnlöst, oskyddat och utlämnad åt en nyckfull verklighet och ett politiskt system som äter sina barn. Tidningsförsäljarens förtjänst uteblir när hans tidningar stjäls. Ännu värre går det för änkan Queck, som är bagaren behjälplig men blir dennes första offer när bankkrisen sätter in och statsfinanserna vacklar. I den värld som tar plats på scenen i Torbjörn Isakssons och John Engbergs scenografi med en gatstump från någon av Berlins norra stadsdelar är piskan kapitalets morot och samhället genomkorrumperat.
"Sanningen om de borgerliga", ropar Scott Ackermans tidningspojke Washington Meyer nästan ett tiotal gånger. Närmare än så kommer inte föreställningen dagens politiska debatt eller den Allians som är alla bildmediers och underhållares favorithatobjekt för närvarande. Till Brechts som ett lärostycke tänkta pjäs förhåller sig regissören Rudolfsson distanserat sval. Det är heller knappast särskilt bekvämt att ta till sig innehållet annat än ironiskt, efter en politisk dröm som havererat i Gulag och Stasi eller i Maos och de röda khmerernas folkmord.

Men även om föreställningen inte lär elda några massor till uppror, har den ändå sin otvetydiga charm och ett omisskännligt upplevelsevärde. Främst står givetvis sångnumren och de många gånger suggestivt
vackra melodierna. Därutöver det goda skådespeleriet som på den korta tid som står till buds gör kvällen till en riktig teaterfest. Framför allt är det Shima Niavarani i rollen som fru Queck, som är helt oemotståndlig. Hennes register i kroppsspråk och mimik lämnar inte mycket övrigt att önska. Att hon lånar drag av Chaplin i sitt umgänge med övermakten ger rollen åtskilliga övertoner. Sångförmågan går dock utan på allt med en röst som tycks klara av allt och helt saknar gränser. Det är så bra det kan bli.

Allt går också Steve Kratz väg när han som bagarmästare Meininger utvecklas från att vara hembageriets beskyddare och sina kunders vän till en totalt ryggradslös lakej åt överheten. Scott Ackermans Meyer är hans motsats och den som får representera både högre ideal och civilkurage i föreställningen. En viss reservation kan man kanske känna inför Annaruna Kax som frälsningssoldaten fröken Hippler. Rolltolkningen är alldeles utmärkt, men själva rollen lite orättvis mot en folkrörelse, som inte tvekat inför de frånsidor i samhället som andra helt frankt vänt ryggen. I dagens värld är det andra krafter än religionen som passiviserar.

Åtskilligt i föreställningen bygger på ett ensemblespel med visor, sånger, talkörer och koreograferade avsnitt, där skådespelarna hittat fram till en imponerande samstämmighet. Avslutningsscenens krig fullt ut med ved, baguetter, limpor och bullar söker nog sin like när det gäller svensk scenkonst. Här går tankarna gärna till den unge anarkistiske Brecht, innan moralisten och ideologen tog över kommandot. Liksom till den Lars Rudolfsson som format sin betagande uppsättning med en tydligt skönjbar glimt i ögat.

Teaterfest med Brecht och Bageriet

Orionteaterns uppsättning av Brechts Bageriet har ett högt charmvärde, skriver Bo-Ingvar Kollberg.