Teaterfest i ironins tecken

Där finns romantik, spänning, fala kvinnor, giftmord, lömska dolkstick, hysteriska utspel och rock'n'roll på högsta volym. Man spelar för allt vad tygen håller, när Stockholms stadsteater nu på sin Stora scen ger en dramatisering av Alexander Dumas klasiska ungdomsbok De tre musketörerna.

En rövarhistoria har Alexander Mörk-Eidem satt som undertitel på sin bearbetning av förlagan. Med intensiva rytmer, ett ögats överdåd, imponerande teaterteknik som säkert kostat en hel del övertimmar och en samtrimmad ensemble har man åstadkommit en väldig teaterfest. Så här fångar man unga åskådare tycks teatern ha tänkt.

Och det kommer nog också att lyckas. Premiärpubliken i fredags kväll var med på noterna och i sitt esse. Det skrattades högljutt i bänkarna, applåderades före, efter och under pågående scener och akter. Visslingar och uppmuntrande tillrop förekom mest hela tiden. Stockholms stadsteater, ja! Men det kunde också ha varit filialen till en pop- och rockkonsert på Hovet, Globen eller Skandinavium.
Nu är det 1625 och D'Artagnan anländer från landsorten i Gascogne till den mondäna huvudstaden Paris. Johannes Bah Kuhnke erövrar i rollen sin hjältestatus redan vid ankomsten. Att utmana självaste musketörerna, kungens vaktstyrka, är en säker metod, även om han för egen del också vill höra dit. Samtidigt antar han från första stund en popidols skepnad och alla attribut. Om värdemätaren på en sådans framgång är bifallet från salongen har Bah Kuhnke en lukrativ alternativ karriär att se fram mot.

Men annars är det som teater den här uppsättningen får sina starkaste genomslag. Fares Fares gör musketören Athos. Han är cynikern och bär på en hemlig sorg. Men vet också hur man tar för sig av livets goda. Som Aramis visar Andreas Kundler sina väl utvecklade utförsgåvor som intagande kvinnokarl.
Men det är Leif Andrées Porthos, den mest jovialiske, jordnära, fryntlige och temperamentsfulle av de tre som kommer publikens hjärta allra närmast. Här finns inslag av allt från grovkomik och militärfars till clownspråk och commedia dell'arte. Andrées register som skådespelare är anslående.

Men också hos flera av de övriga aktörerna är det scenkunnandet som ger behållning längre än för stunden. Hos Sofia Ledarps Caroline Bonacieux, som inte riktigt kan bestämma sig om det är tryggheten eller äventyret som är viktigast i hennes liv. Hos Jan Mybrands självupptagne fjolla till kung Ludvig XIII med regressiva tendenser, hos Kristofer Franssons parodiskt gestaltade Rochefort som odlar fransyskt tal med tillhörande åtbörder. Frida Westerdahls Mylady bär omkring på en väldig sorg i det fördolda, Lars Göran Persson övertygar lika mycket antingen har är rocksångare eller livgardeskapten.

Jonas Hellman-Driessens Maurice Bonacieux är ett enda långt debattinlägg hela karln som lurad och utnyttjad mjukisman. Och med alltid lika utmärkte Gerhard Hoberstorfer har föreställningen sin givna kardinal Richelieu. Han är intrigören par preference men också hycklande maktpåve och sadist med svårigheter i kontrollen av den inre ondskan.
I övrigt är det fullt ös som gäller i den här tvåspråkiga iscensättningen på svenska och engelska. I uppskruvat tempo avverkas dansnumren, de många musikinslagen där rocken i skilda tappningar varvas med mera stillsamma ballader.

Regissören blandar stilar, tilltal och olika fysiska uttryck, det ena mera våldsamt än det andra, och väjer heller inte för sådant som hör till det skabrösas sfär. En särskild eloge också till kostymfolket och dem som brukar kallas mask och peruk. Här finns åtskilligt att glädjas åt. Och då inte minst all den grabbighet och ungdomskult som regissören Alexander Mörk-Eidem, hans medarbetare och ensemble iscensatt med effektivast möjliga ironiska inramning.

Teaterfest i ironins tecken

Uppsättningen på Stockholms stadsteater av De tre musketörerna har blivit en väldig teaterfest med högt decibeltal och åtskillig ögonfröjd, skriver Bo-Ingvar Kollberg.