Teaterchefen mitt i strömmen

Han förskansar sig inte bakom något imposant skrivbord av massiv ek, nye teaterchefen Linus Tunström. Inte heller gör han sig mystiskt oåtkomlig och låter röda lampan lysa på dörrposten medan han styr verksamheten. Det börjar växa fram ett mönster i det nya fögderiet på Uppsala stadsteater. Och Linus Tunström placerar sig själv mitt i teaterströmmen, bland anställda, publik, repertoar och pågående föreställningar. Som i tisdags kväll då man bjudit in till höstens första välbesökta Frispel. Det vankades anekdoter, var det sagt. Under titeln Frispel Linus skulle teaterchefen själv hålla i programmet. Aksel Morisse var utlovad som gäst och han sjöng några Bellmanpastischer till sitt eget skickliga gitarrackompanjemang. Dessutom dök en bartender och pianist i form av Fredrik Meyer bokstavligen upp i en öppning i fondväggen.

Men kvällen blev ändå Linus Tunströms alldeles egen. Och som han trollband och roade sin publik! Bakom så här kvalificerat genomförda improvisationer brukar det ligga både ett noga genomtänkt manus och ett idogt repetitionsarbete. Det må vara hur det vill med den saken. För i de tre historierna, där Linus Tunström med sig själv som lika mycket huvudperson som exekutör fångade publikens totala uppmärksamhet, befann sig alltsammans så nära en berättarsituation av förtroligaste slag det går att komma. Det var skröna, kärleksskildring och rövarhistoria. Allt på en gång. Mycket handlade om berättarens egna äventyr i främmande land. Och om en hel rad av kvinnliga vänner och kontakter som varit orsaken till dessa utflykter. Själv hävdade Tunström inledningsvis att allt vad han upplevt var sant. Och det får vi väl gå med på. Men få kan nog ändå göra honom rangen stridig som en svåröverträffad mästare att hamna i situationer som knappast kan vara mera pirrigt äventyrliga, emellanåt riktigt roliga eller spännande.
Ibland kom man att tänka på den klassiska sagohjälten som råkar ut för de mest intrikata sammanhang men ändå genom lugn och list klarar sig helskinnad undan. Som det tvetydiga mötet med Eddie på engelska i Londons utkanter. Med upprinnelse i en kärlekshistoria med en kvinna vid namn Livia. Men där förloppet vid upplösningen tveklöst tangerade thrillerns domäner. Sällsam på ett annat vis var resan till Belgrad och deltagandet vid en före detta kärestas bröllop. Den som är obekant med att Linus Tunström till allt annat är mimartist behöver inte längre sväva i okunnighet om dessa utförsgåvor. Men serbiskan lät också väldigt naturtrogen. Däremot kan man givetvis en smula undra hur tilltron till kärleken kan fortsätta att vara grundmurat stark utan att ha fått sig en allvarig knäck efter sådana här upplevelser. Det gällde i viss mån även händelserna i Amsterdam, där inslag från föreställningen på Stora scenen av Franziska ibland kunde tyckas ligga inom synhåll. Och här fick till slut publiken också lyssna till den Brel-låt In the Port of Amsterdam, som ditintills bara förekommit i fragment. Och då förnämligt framförd.

Det handlar om att utmana rädslan, menade Linus Tunström som en avrundning. Men var det någons rädsla som sattes på prov föreställningen igenom var det inte minst publikens. Att han vågade, kunde man tycka vid varje nytt steg i allt det självupplevda. Utmärkande för en god berättare är att lyssnarna lever sig in det skildrade. Som om var och en som hör på personligen varit med som en deltagare. Det var så den här kvällen fungerade. Teater bygger på förtrolighet och ger upplevelser som vi kan dela och sedan jämföra med vad vi själva varit med om. Det brukar behövas långsiktigt publikarbete för att en sådan tanke skall få genomslag. Här klarade teaterchefen av det på en dryg timma.

Teaterchefen mitt i strömmen

Publikens upplever en så stor närhet till det berättade att allt känns självupplevt i Stadsteaterns nya Frispel Linus, skriver Bo-Ingvar Kollberg.