TEATER

Upsala Stadsteater, stora scenenBlodsband. Eller hur jag lärde mig älska Johnny Cash av Martin Lindberg, regi Martin LIndberg, scenografi och kostym Carl von Gegerfelt, ljus Jonas Nyström, mask och peruk Anna Lilja, dansinstruktör Saeed Hooshidar. I rollerna Maria Antoniou, Göran Engman, Freddie Wadling, My Bodell, Nicholas Olsson. Musiker Tobbe Fall, Robert Ivansson, Magnus Persson, Johan Löfcrantz Aamsay, Anders Nygårds, Gunnar Nordén. Jag ska med en gång tillstå att jag älskar countrymusik. Och Johnny Cash är ju en klassiker i genren. På Upsala stadsteater spelar just hans musik en stor roll. Ett levande band på scenen som gör Cash rättvisa, Freddie Wadling som Robban — en man som haft det riktigt svårt och nu bara sjunger Cashlåtar — en hel ensemble som lyckas förena musik, en kriminalhistoria och de svårdefinierbara band som knyter människor samman. Med dessa komponenter blir Blodsband en lyckad blandning av fotstamp, släng-i dörrarna-fars och medryckande historia om folk i allmänhet. PresenterasEfter första aktens Uppsalascener, en bror som kommer ut ur fängelset och hälsar på sin syster i Salabacke, personerna som presenteras och deras inbördes trassliga relationer, kommer vi till Bälinge. Det ska sägas att första akten främst fungerar som introduktion, presentation av personerna och deras relationer. Men så i andra akten möter vi Whitetrash-bälinge. Men med kärlek. En trasig ratt. Ett par öl för mycket. Ödemarken (förlåt Bälingebor) där männikors liv pågår. Ett slitet hus där allt som lett fram till i dag en gång utspelade sig. Som alla personerna, bröderna, systern, grannen, grannens flickvän var en del av utan att de åratal senare förstår det. Detta tills alla samlas där i det slitna huset igen, och berättar om piller som svalts med vodka, om en ung kvinnas desperation och försök till tro. Men personerna i pjäsen, syskonen, kärleksparet, grannarna blir aldrig riktigt männiksor, de är mer tecknade som seriefigurer i en serietecknad värld av Uppsalas höghus, kanske med undantag för Robban som bara genom sången ger sig tilkänna (tills sanningarna uppdagas i slutet). Men trots de ganska grovt tillyxade porträtten är de männiksor man känner sympati för i deras syntetkläder, de är figurer som försöker nå varandra, vare sig det handlar som syster-bror, eller kvinna-man — och man försöker förstå, och framför allt — lyssna till dem. Och det går riktigt bra, speciellt när de är placerade i en finurlig, humoristisk och vacker scenografi. Klassisk historiaDet är en klassisk historia men med nya förtecken. Och att se den utspelas till countrymusik i Bälinge är på ett vis befriande. Det är någon, i detta fall Martin Lindberg och enseblen, som berättar att livet med alla dess helveten pågår just här. Just i Uppsala. Att kvinnan i Salabacke som handlar på din Ica-butik har mer i bagaget än att bara vara kvinnan med illa färgat hår i kön. Allt ackompanjerat, utbrustet i sång, till Johnny Cash, mannen som alltid klädde sig i svart, som knaprade piller för att klara turnélivet. Här finns allt från "Bad news", "I see darkness" till "Highway man". Och när personerna till slut talar om att vara en ring av eld, att de ska vara bunda av blodsband, väntar man att introt till "Ring of fire" ska dra igång. Och blir överraskad — för det drar inte i gång. Det är tyvärr en av de få överraskningar man bjuds på i Blodsband som är en allt igenom välspelad, underhållande, fotstampande föreställning — med en relativt förutsägbar historia. Å andra sidan är ju inte historien alltid det viktigaste. Och just när man misstänker att personernas bekännelser, deras ring av eld som ska binda dem samman i brottet, inte ska utmynna i "Ring of fire" — då kommer den. Komplett med eld, och ensemblen står enade i eldcirkelns sken.