Teater på de ungas sida
Den tatuerade mamman är ett allvarligt familjedrama som dock inte saknar ljusglimtar, skriver Bo-Ingvar Kollberg om uppsättningen på Dramatens scen Stora lejonkulan.
Lo Kauppis Marigold är mamman som lovar runt men håller tunt.
Foto: Emily Laye
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den tatuerade mamman vänder sig till ungdomar från tolv år. Här avhandlas en inte helt ovanligt samhällsfråga: barn som alltför tidigt får axla ett alldeles för stort ansvar. En viktig plats i pjäsen har även den lojalitet som unga ofta visar sina föräldrar i socialt utsatta miljöer. Det var för övrigt ett framträdande tema också i skådespelaren och författaren Lo Kauppis starkt berörande roman i fjol våras, Bergsprängardottern som exploderade. Lo Kauppi gör mamman i den här föreställningen. Hon heter Marigold och är självupptagen, oberäknelig och har svårt med gränser. Omväxlande med perioder när hon pendlar mellan maniska och depressiva tillstånd. De bägge döttrarna Star och Dolphin har olika pappor. Av dem föredrar Marigold Stars pappa Micky. I väntan på att denne skall komma tillbaka, passerar olika tillfälliga manliga bekantskaper lägenheten i en strid ström.
Så ser den yttre ramen ut för den här uppsättningen där den ena händelsen avlöser den andra. Star, som är storasyster, försöker så gott hon kan skapa reda i kaoset och drömmer samtidigt om kommande universitetsstudier som en utväg ur misären. Dolphin för sin del har inte riktigt samma hårda självkontroll och vågar visa mera öppet alla otillfredsställda behov och sin längtan efter en fungerande vuxen. När Stars pappa Micky oförhappandes infinner sig och släpper in dottern i sitt liv, blir Dolphins ensamhet desto tydligare. Hon finner en smula lindring hos skolkamraten Oliver. Men inte förrän Dolphin hittar sin egen pappa får hennes tillvaro styrsel. Och allt detta medan mamma Marigold lever sitt eget liv med ett självförakt som kommer och går, med en vacklande självbild och ett ständigt behov av bekräftelse. I slutet av pjäsen är hon ännu en gång intagen på en psykiatrisk klinik.
Regissören Malin Stenberg berättar om den från alla håll och kantar hårt ansatta familjen i ett högt tempo. Det är mycket som pressas in under den drygt timslånga föreställningen av både närhet, kärlek och svek och känslor av sorg och besvikelse. Allt eftersom mor och döttrar hittar fram till varandra eller kontakten är bruten. Berättargreppet följer väl inte alltid den skonsammaste vägen, och vid en del tillfällen önskar man dessutom att skeendet hade bromsats upp en smula för att ge lite större möjlighet till identifikation. Inte minst med Dolphin som väl är den som blir tydligast av rollgestalterna. Men i övrigt har Malin Stenberg lagt stor vikt vid de fysiska uttrycken i den aningen skruvade realismen i pjäsen, där även ljussättning och ljudpåläggning får gott om plats. Omid Khansari gör skolkamraten Oliver till en outsider, som breddar uppsättningens sociala underlag i en rolltolkning som vinner i längden. David Mjönes är de bägge papporna Michael och Micki men allra utrycksfullast som Mrs Luft, det fördömande, skambeläggande och ogina samhällets representant.
Hos Sofia Pekkari i rollen som dottern Star finns med övertygande inlevelse återgivet all den inre klyvnad och utsatthet som kan känneteckna ett barn som får fylla uppgiften som sin egen förälders förälder. Medan Josefin Iziamos Dolphin under en stor del av pjäsen till övervägande del försöker komma till rätta med en vilsenhet av det i grund och botten ohanterliga slaget. Även om möjlighet hade funnits, avstår regissören Malin Stenberg från att rikta någon anklagelse i detta sammanhang mot den vuxna generationen. För så vitt den inte handlar om de frånvarande fäderna. Det skulle heller inte tjäna mycket till, när det handlar om Lo Kauppis Marigold. Hon är själv ett barn i den här föreställningen och egentligen oförmögen till annat än att lova runt och hålla tunt. Impulsstyrd men samtidigt ruvande på åtskilliga hemligheter och motsägelsefulla skikt inombords. Något som i sista hand varit bestämmande för hela den här familjens excentriska men för de inblandade många gånger om utsiktslösa livsvillkor. Även om där för den skull inte saknas ljusglimtar. Att detta blir kontentan av uppsättningen, trots det aningen för höga farten i berättandet, är i hög grad Lo Kauppis förtjänst.
Dramaten, Stora lejonkulan: Den tatuerade mamman av Jacqueline Wilson. Översättning: Ann Margret Forsström, dramatisering: Irena Kraus och Malin Stenberg. Regi: Malin Stenberg, scenografi: Anna Heymowska, kostym: Nils Harning, ljus Anders Österberg, peruk och mask: Mimmi Lindell, ljud: Nils Grafö och Tina Paulson. I rollerna: Lo Kauppi, Josefin Iziamo, Sofia Pekkari, David Mjönes och Omid Khansari.