Teater Blanca tar ut svängarna

Den här gången har regissören Magnus Dahlerus tagit ut svängarna mera än någonsin. Där finns lätt kaotiska folkscener, händelser som nog inspirerats av skräckkabinettens värld och gestalter som väcker rysningar i Teater Blancas lokaler längst ner på Österplan. Förra gången spelade man Shakespeares Romeo och Julia. Nu går man ännu längre tillbaka i tiden till den medeltida sagan om råttfångaren från Hameln. Det var han som befriade staden från en råttinvasion genom att spela på sin flöjt. När belöningen uteblev lockade han med sig barnen på samma sätt. De försvann ut genom stadsporten och ingen vet vart de sedan tog vägen.

Råttfångaren heter den i dagarna premiärvisade föreställningen rätt och slätt, och den är ofta lika spännande som färgstark och uttrycksfull. Marja Eriksson svarar för scenografin med en talarstol i mitten som hämtad från stadsfullmäktige. Mariola Pietras är kostymansvarig i denna ofta rytmiska uppsättning, där Chatarina Oldermarks musik, Stina Roséns ljudläggning och Dennis Umans ljussättning bidrar till att ge framförandet nerv och puls. Dessutom har man vågat sig på att vara interaktiv. Publiken får fylla på och vara stadsbor i den tyska staden. Eller förstärka slagverkssektionen vid behov.

Magnus Dahlerus har också passat på att blanda in lite av teaterns sentida dialekter i sin uppsättning. Så ryms där inslag som både har med absurdismen och den groteska scenkonsten att göra. Men allra mest bygger föreställningen givetvis på de samverkande aktörerna där P-O Adolfsson som borgmästaren gör ett på pricken fångat politikerporträtt. Och just samhällssatiren blir på så sätt en av pjäsens viktigaste byggstenar. En mera finurlig polis än den som framställs av Pelle Andersson har väl knappast skådats förr. Niklas Morén tillhör råttmaffian och har god hand med farligheterna när den rådande idyllen råkar i gungning. Sofia Palmblad bistår och gör det otäcka än värre. Invånarna i Hameln representeras av Berit Carlsson, Ragnar Björk, Anna von Arnold, Eva Bergengren och Petter Falk. Liksom av Magnus Dahlerus själv, som visar sig vara precis lika ovillig som de andra att betala råttfångarna efteråt, för den lyckade skadedjurssaneringen.

Barnen, som därför så småningom lockas att lämna scenen i samlad tropp, görs av bland andra Johanna Ittner och Anna-Sara Midander. Och Midander har därutöver en scen där hon får visa att även om borgmästaren är kapabel att sköta en hel stad, är hans brister som pappa desto påtagligare. Det finns en hel del ömsinthet i den episoden förlagd till lyssnande Yvonne Perlevall, som annars tilldelats rollen som den utstötta i det här samhället. Som sådan visar hon dock fram varmhjärtade egenskaper som förvandlar henne till den kanske starkaste av alla. Det är ett av uppsättningens mest välfunna och tänkvärda inslag. Anders Hallesson och Helen Jansson gör tillsammans den listiga råttfångarrollen. Klippan i ensemblen är som vid tidigare produktioner Eva Bergengren, ett energiknippe som är så hemmastadd på scenen att man undrar om hon alltid funnits där.

Till föreställningens förtjänster hör även fyndigheterna när det gäller att fylla ut replikerna, något som ofta gör framförandet mycket roligt. Inte heller här sparar Magnus Dahlerus och hans ensemble på krutet. Kanske kan man kalla det för ett ovanligt och fingertoppskänsligt gehör hos regissören, när han så skickligt tagit tillvara hela registret hos sina skådespelare. Även om flöjten vid det här tillfället ersatts av klockklang går det naturligtvis heller inte att bortse från att det är ett magiskt instrument som både vid råttornas och sedan barnens uttåg ur staden styr förloppet. På samma sätt som också teatern äger en förmåga att förtrolla och skapa en egen verklighet med hjälp av inlevelse och fantasi. I det avseendet träffar Råttfångaren hos Teater Blanca mitt i prick.

Teater Blanca tar ut svängarna

Teater Blancas uppsättning av Råttfångaren är både spännande, lite yvig och rolig, skriver Bo-Ingvar Kollberg.