Teater att må bra av

Det tre vet, vet alla, säger ordspråket. Den som gillar hemlisar har under några majkvällar kunnat få sitt lystmäte på Uppsala stadsteater, i tankens riktning förlagt till scenen Trean längst ner i källaren, innanför rekvisitaförråden. Följdriktigt har den publik som passat på haft anledning att känna sig mera än vanligt utvald. Här har tre av teaterns skådespelare visat sin egenhändigt hopknåpade föreställning Hemligheter. Och det är åtskilligt som kommit fram i ljuset. Allt sådant som till vardags upplevs som pinsamt eller skamligt. Tankar som har med den egna självbilden att göra. Tvångstankar, oro, grubblerier som de flesta tror sig vara ensamma om, fastän de delas av många. Eller upplevelser som det inte funnits någon att anförtro.

Underlaget för föreställningen har varit den sammanställning som konstnären Maja Spasova gjorde för fem år sedan när hon gick ut med erbjudandet att vara biktmor för människors hemligheter. Resultatet blev en bok, en video hos Liljevalchs konsthall och en installation på offentlig plats i Stockholm. Men de tre aktörerna Emil Almén, Ellen Norlund och Maurits Elvingsson har också letat på egen hand och dessutom improviserat och lagt till ur egen fatabur. Den som åkt tåg mellan Uppsala och Stockholm och motvilligt tagit del av allt telefonprat som genomkorsar luften hyser med visst berättigande nog en undran om vi längre har några hemligheter för varandra. Allt är dock inte uttömt att döma av den här föreställningen. Och i varje fall blir utportioneringen betydligt intressantare och väsentligt roligare när några yrkesförmedlare av den privata sfären är i farten.

Vill man tala om teater att må bra av, intar det här framträdandet en framskjuten plats. Blandningen av uppsluppenhet och allvar, av lättsamma infall och av fyndiga påhitt kunde knappast ha varit bättre. Att man dessutom skridit till verket utan något vakande regissörsöga är värt en extra stunds betänketid. Men det är nog bara regissörföreningens medlemmar, måna om jobbet, som skulle ha invändningar i så fall. Uppenbarligen är de här skådespelarna yrkesutövare som vet var de har varandra. Som har en osedvanlig förmåga att lyssna på varandra och reagera i rätt ögonblick med rätt tonfall. Samtidigt som två av dem gör sin praktik som teaterelever. Vad annat finns att säga när tajmningen blir så exakt, när spelet på publiken fungerar så väl. Eller när man med så självklart och lätt handlag rör vid frågor som emellanåt kan tyckas både svåra och tunga.

I strömmen av hemligheter, som kan vara så mycket mera än undanhållen information som ordboken säger, förtjänar några att nämnas särskilt. Det är till exempel scenen från Stockholms tunnelbana där Emil Almén pratar i sin mobiltelefon samtidigt som publiken får lyssna till medpassageraren Ellen Norlunds tankar. Eller när Maurits Elvingsson förvandlar två hamburgerbröd till högtalare vid varje öra. Till de allra bästa inslagen hör också när Ellen Norlund lättar sitt hjärta om sin flygrädsla i ett inslag som blir till en hel levande berättelse med många bottnar. De som råkade i blickfånget för Emil Almén när han kom med sin mistel, glömmer nog heller inte den upplevelsen i första taget. Det börjar nästan bli tjatigt att efterlysa flera föreställningar av allt som görs i det lilla och anspråkslösa formatet på Uppsala stadsteater. Men de här extraturerna utanför ordinarie repertoar är så bra och håller så hög nivå att det är omöjligt att göra något annat.

Teater att må bra av

Pjäsen Hemligheter på ­Uppsala stadsteater ­stämmer ­publiken väl till mods, ­skriver Bo-Ingvar ­Kollberg.

Pjäsen Hemligheter på Uppsala stadsteater stämmer publiken väl till mods, skriver Bo-Ingvar Kollberg.