Tänkvärt om livsstrategier

Det är flickorna som har den bästa prognosen. Hur pojkarna skall klara av sina liv och framtiden är en öppen fråga. Greta Sundberg har skrivit en pjäs, som tränger sig rakt in i vår vardag och dagens samhälle. Röd måne heter den och premiären ägde rum i onsdags på Upsala stadsteaters scen Ettan.
Det är kvällen före den dag då blanketterna för valet till gymnasiet skall lämnas in. Till natten utlovas månförmörkelse. Fyra högstadieelever från samma klass träffas i en skogsbacke. Under den stund de är tillsammans får publiken möta en kvartett unga människoöden. De har alla olika bakgrund och visar också upp var och en skilda förhållningssätt till omgivningens och skolans krav och förväntningar.

Man föreställer sig gärna att den skolklass finns inte, där eleverna inte hittar åtminstone någon av de här rollerna att identifiera sig med. Helt eller delvis. Förmodligen finner coola Fredrik mest sympatisörer bland grabbarna. Samtidigt som flickorna väl sannolikt fördelar sig någorlunda jämt mellan rymdnörden Sibel, som är lite udda och går sin egen väg. Och Anna, som trots föräldrarnas motstånd väljer gymnasiets danslinje. Medan Andreas, som skriver dikter, får nöja sig med anhängare i det tysta.
Greta Sundberg har gott väderkorn för stämningar och livsstrategier, som säkerligen inte bara hör de tidiga tonåren till. Snarare har hon skrivit en generationspjäs som ganska väl fångar ideal och attityder med en betydligt bredare förankring än så. Vill man hitta en övergripande benämning kunde det vara den i vårt samhälle omhuldade, förlängda ungdomstiden i stort. Det är därför målgruppen för den här föreställningen, 14-17 år, med lätthet kan utsträckas också till att omfatta dessa unga människors föräldrar. För kanske mer än allt annat är det dessas frånvaro som kastar sin slagskugga över vad som händer på scenen. Här har kommunikationen totalt brutit samman. Och vid de livsval som de unga står i begrepp att göra i sina gymnasieval är de helt övergivna och lämnade i sticket. Varför flickorna trots allt klarar detta bättre än pojkarna, är en av föreställningens mest fruktbara diskussionsfrågor.

Visst har Greta Sundberg med den här förtätade kvällen, förstärkt av Astrid Stenbergs stilrena scenografi, byggt upp en tillspetsad situation, något som regissören Eva Wendt utnyttjat till fullo. Men samtidigt blir just därigenom den bottenlösa villrådigheten så tydlig, den som inte enbart är en generationsfråga. Om det inte vore för att Annas föräldrar i pjäsen är så taffliga företrädare för den vuxenhet som får så få genomslag, kunde man annars ha hänvisat till just erfarenheter som var vanliga långt in på 1960-talet. Det var då människor fortfarande visste vad det gamla Fattigsverige ville säga. Och vad den bildningsresa, det uttryck som Elsie Johansson myntat, innebar som gjorde det möjligt att höja sig ur miserabla ekonomiska och sociala förhållanden. De som såg pjäsen Nancy Viktoria, Stadsteaterns exempellösa framgång härom året, vet vad som avses. Men den aspekten är helt lämnad därhän i Röd måne.

Må vara att kraven i dag på de unga är andra än de var på 1930-talet och under årtiondena efter andra världskriget. Men det går lika lite i dag som då att softa sig till en dräglig framtid. Allt kommer inte genast. Social kompetens kan nog vara bra, men räcker inte ända fram. Det är i ljuset av en sådan diskussion som den här föreställningen skulle kunna skapa en debattbrasa som hette duga. Det finns flera värden än idrott, disco, tv-spel eller att surfa. Om iscensättningen kan skapa meningsutbyte av det slaget, vore en hel del vunnet.
Och de allra bästa förutsättningar finns. För vad Eva Wendt och hennes skådespelare åstadkommer är en teaterupplevelse som man önskar att många skall bli delaktiga av. Både tempot och tonläget håller en nivå som bör fånga även den mest motspänstiga publik. Att prasslet från godispåsarna där jag satt vid premiären upphörde efter en stund, berodde nog inte enbart på att karamellerna tagit slut. Inte heller väjer regissören och hennes på ett imponerande sätt samspelta ensemble för hårda tag för att ge tryck åt allvaret i pjäsens frågor. Och hos skådespelarna står det redan från början klart att det inte bara är grupptrycket som styr skeendet. Lika mycket handlar det om känslor inombords av det kaotiska slaget lika väl som av sådana som har med mognad och livsklokhet att göra.

Det är Magdalena Eshayas Sibel som har mest av den sistnämnda varan. Och det balanseras så skickligt av skådespelaren att hela rollen får en helt oemotståndlig resning. Sara Karlsdotter har hos sin Anna, som vill bli dansare hellre än läkare, mycket förtjänstfullt hittat fram till den dimension i den här pjäsen som handlar om en frigörelse, som inte enbart innebär protest utan också ett försök att bejaka det som är genuint, äkta och eget hos varje ung människa. Hos Henrik Johansson i rollen som den aningen svårmodige poeten Andreas är protesten inte självändamål. Vad Johansson i stället med så gripande inlevelse åskådliggör är en saknad och tomhet, där självdestruktiviteten till slut blir starkare än tron på framtiden. Och hos Hassan Jafaris Fredrik, vars föräldrar är upptagna av arbete på annan ort, framstår den blaserade livsattityden och provokationerna mest av allt som ett manér för att hålla de verkliga känslorna på avstånd. Att det ändå blir vänskapen och empatin som får sista ordet i denna spänstigt genomförda föreställning, ger den trots allt ett försonligt slutackord försett med en hel del värme. Man tänker sig gärna att skolföreställningarna framöver kommer att ge de unga i publiken en upplevelse de inte hade velat vara utan. De som redan är teaterentusiaster får vänta till den 13 mars.

Tänkvärt om livsstrategier

Pjäsen Röd måne handlar om ungdomars gymnasieval men blir till en tänkvärd föreställning om stämningar och livsstrategier i stort, skriver Bo-Ingvar Kollberg.