Kvinnor är vilse i sina kvinnoroller och män i sina mansroller, men framförallt är människan vilse i universum. Någonstans i skapelsen eller under eller över den finns något som styr allt. En gud kanske, eller naturen med sina lagar. Om man inte riktigt vet vad som gäller, varför ska man då följa uppsatta regler och förväntningar? Borde man inte testa sig fram förutsättningslöst istället?
I Dark matter gör Kate McIntosh det. Konstnären själv i en glittrande grön klänning och högklackat och två män i mörka kostymer, vita skjortor och svarta flugor. Till och utan musik balanserar de en planka, kastar ut färgglada bollar ur en papperspåse på scenen, släpper fjädrar i olika färger, fajtas med svarta ballonger och begraver en av männens huvud i vitt pulver och låter honom andas genom en tratt in i en mikrofon.
En stjärnhimmel tänds bakom scenen och Kate McIntosh pratar till publiken. Hon låter seriös men lite skruvad. Vi har en kväll med stora frågor framför oss, säger hon och drar några. Om hennes psyke är delat i två delar, det rationella tänkandet och det irrationella, varför är tankarna då så mixade? Om du håller en stor och tung tegelsten i handen och blir trött och släpper den, vilken väg skulle tegelstenen falla? Och skulle den landa på en kattunge?
Helt uppåt väggarna förstås, men sedan börjar hon rabbla vedertagna vetenskapliga resonemang om parallella universum, oändliga rymder, stora explosioner som startar tiden och man börjar fundera på om den vetenskapliga världen egentligen har presenterat några svar som får oss att första sådana frågor bättre.
Vi får se en påse innehållande totalt mörker och något som liknar kemilektionerna i skolan. Vatten ur en tillbringare (universum) hälls i ett glas som rinner över (rymden) vilket torkas upp med en pappersduk (medvetandet) och så vidare. Värdinnan McIntosh drar historier som är lika svåra att reda ut som en LSD-tripp. En vanlig man bor i ett vanligt hus och går in till stan, men hans tankar går före honom, försvinner och startar bråk.
Så perfekt eller operfekt det kan bli. Allt flyter och inget är beständigt. Försök att reda ut de stora frågorna landar gärna i kaos, i bästa fall i ett så tänkvärt kaos som Dark matter.