Var står den svenska teatern idag? Den frågan försöker Gruppen (Nina Haber, Bianca Kronlöf och Elin Söderquist) besvara medelst en genomläsning av teaterhistorien. Den västerländska teaterhistorien, ska väl tilläggas. Denna föreställning går som ett inlägg i de senaste årens debatt om identitetspolitik och sexism och rasism inom teater, både på scen och inom institutionerna själva.
Iklädda silvergråa kroppsstrumpor i gycklarsnitt tar sig ensemblen an uppgiften likt en trehövdad unison hovnarr, omgärdade av två projektionsväggar där texterna visas, både på svenska och på engelska. Ingen duckar kritiken, vare sig teaterhistoriens giganter som Ibsen eller Shakespeare, teaterkritikerna eller ens de själva i egenskap av (möjligen) kulturpengsunderstödda: Aj, nu biter vi den hand som föder oss, utbrister de. Med hjälp av näsflöjter dekanoniserar de teaterkanon, och med rekvisita skuren i gråmålad plywood dissekeras dramatikens grundbultar: strukturen, rollfigurerna och tematikerna.
Så, biter sig denna feministiska dekonstruktion av teatern fast? Nja, i dessa dagar då inläggen i kulturmansdebatten avlöser varandra i en multitud av löpeldar, när det råder en viss övermättnad av den politiska teatern på svenska teaterscener och där antirasistisk, feministisk eller queer kritik faktiskt inte längre utgör ett undantag utan snarare regel, så är kanske Gruppens kartläggning en aning sen på bollen. Men samtidig hjälper Gruppens retoriska grepp till att påminna om att det undantagstillstånd som den politiska teatern förmodas utgöra i själva verket är ett led, eller kanske till och med en arm eller ett ben, i det allmänmänskliga anspråk som konsten utgör, vilket givetvis också är ett anspråk som Gruppens kartläggning också inlemmar sig i.
Men jag kan ändå inte låta bli att bli förundras över hur lite skakad jag blir av denna kavalkad av normkritik. Jag, liksom de flesta som sitter i publiken, vet redan allt det här. Och det är det som kanske är det största problemet med den normkritiska diskursen som pläderar för frigörelse: den talar för de redan frälsta. För att den politiska konsten återigen ska ta spinn, måste den rikta blicken inåt och provocera fram vår egen roll i det systematiska förtrycket av de icke-normativa. Vi befinner oss i en kamp, säger Gruppen. Jaha, men vilka är våra vapen, och hur vinner vi då?