Självkänsla nu. Vad optimister vet och du kan lära dig. Tankar om glädje och vardagslycka. Lyckoformeln. Det är några, väldigt talande, titlar på böcker inom den så kallade självhjälpslitteraturen. En typ av böcker som de senaste åren vuxit till en egen litterär subgenre. Det är böcker som speglar den kbt-mentalitet som i dag coachat sig in i alltför många svenska psyken, där varje problem, stort som smått, från dålig självkänsla till cancer, kan botas med en dos positivt tänkande och ett käckt leende. Det är en vansinnigt grund människosyn, som reducerar individen till enkla samband av orsak och verkan och som, värst av allt, profiterar på människors desperata och innerliga längtan efter mening. Vilket nog är det sista dessa böcker kan ge.
Ada Berger, som nu är tillbaka på Uppsala stadsteater efter den fina Filippa Bark och döden, ger i sin nya pjäs, Lagom nära döden, denna positivitetsextremism en lika välbehövlig som välförtjänt spark i skrevet. Det handlar stundtals om mördande kritik, men i den svidande samhällssatirens form. Ja, för det är först och främst en väldigt rolig föreställning Berger skapat. Det är ett slags sketchartat drömspel uppbyggt av fristående små scener, men ändå sammanlänkade av en genomgående röd tråd.
Det handlar om ett gäng Hjälpsamheter som på sitt ytliga och självhjälpsaktiga vis, genom basal coaching och lite peptalk, försöker stötta några deppiga och halvt urspårade existenser. När Hjälpsamheterna sedan går ut i?strejk, för att som det på det självcentrerade psykologins språk heter ?förverkliga sig själva?, står dessa existenser plötsligt ensamma med sin, nåja, misär.
Här finns många minnesvärda scener och ensemblen har med skicklig träffsäkerhet skapat flera komiska karaktärer. Jesper Feldt är lysande som den robotlika företagaren som är sjukligt mån om att framstå som framgångsrik i såväl privat- som arbetsliv och som likt ett mantra upprepar de heliga orden: "kunden är nöjd". Maria Sundbom gör ett ömt porträtt av den white-
trashiga kvinnan som äntligen vågat bryta upp från sin man. Michaela Thorsén spelar med en perfekt hurtig osäkerhet kvinnan som till det yttersta anstränger sig för att tänka positivt (självhjälpskulturens mest grundläggande dogm). Elisabeth Wernesjö är underbar som den timida, drygt femtioåriga, mannen som ännu inte lyckats frigöra sig från sin mor.
Men roligast och mest tragisk är kanske David Wiberg som den bekräftelsetörstande och misslyckade författaren som av Hjälpsamheterna vaggas tillbaka i ett närmast fosterlikt stadium av omslutande moderlig omsorg; det manliga konstnärsegots totala kollaps. Som ciceron och berättare fungerar Staffan Westerbergs smygande, nästan gemytliga, Döden utmärkt. Det är en död som, för att parafrasera Tranströmer, syr sin kostym i det tysta.
Så om jag för en stund fick agera självhjälpscoach skulle jag med eftertryck säga: Ge tusan i de där böckerna. Gå på teatern i stället.