Svart humor om skaparkris

Humorgruppen Killinggänget låser in sig för att planera ett nöjesfält, dignande under myten om sig själva. Det finns inga gränser, vare sig ekonomiska eller konstnärliga, de ska bara göra det roligt enligt finkultursrepresentanten(?) och uppdragsgivaren, spelad av Malin Ek, och hennes lismande assistent, som görs av Reine Brynolfsson. Killinggänget landar i att det inte ska bli roligt. Att det kanske ska handla om döden där på nöjesfältet.

Allegorin är väl uppenbar och pjäsen lär ha verklighetsbakgrund i ett hus på Öland, där Killinggänget hade en allvarlig skaparkris för ett par år sedan. Stundom känns det tunt och långt mellan fyndigheterna i manus även på Dramatenscenen. Men ibland glimtar det till av det som Killinggänget visade att de kan gestalta bortom komiken i filmen Fyra nyanser av brunt.

De har en fingertoppskänsla för fenomen som gruppdynamik som bär i väg mot utstötning och det riktigt folkhemska. I det Folkets hus-inspirerade rummet blottläggs relationerna i gruppen och att de egentligen inte känner varandra alls. Mest gåtfull blir Andres Lokko som glider ut och in i en lucka i väggen på sidan sägande orakelmässiga treordsmeningar.

Teaterpuritaner, som oroats av att ett kroggäng annekterat Dramatens stora scen, kan slappna av, för de kan notera att Killinggänget låter teaterhistorien eka i föreställningen. Den plywoodbeiga scenografin ger associationer till Ionescos Stolarna, pjäsreplikerna till nästan vilken absurd klassiker som helst och här är det bestämt några roller som söker en författare, ungefär som i Pirandellos pjäs från 1921. Precis som i hans dramatik leks det med identiteter. Var och en i gänget har dragit ut bilden av sig själv till absurdum. Henrik Schyffert gör entré i ett slags mc-ställskrinolin, Robert Gustafsson clownar till det med blöjor och lösöron. Johan Rheborg inleder som fysiskt utlevande konstnärspastisch och avrundar som självmordsbenägen.

Men jösses killar, att ni ska ha så svårt för kvinnor? Nåja, Drömmen om Herrön är förmodligen en mardröm. Kanske är det en kommentar till Strindbergs Ett drömspel, kanske är det bara en tankelek med en komikergrupps idétorka. Den som väntar sig att få flatskratta vid Dramatens stora scen får några tillfällen till det. Men man erbjuds desto mer existentiellt stoff. I en genialisk scen drar Robert Gustafsson en nonsensmonolog med dialekt och allehanda maner. Men han tvingas skala av det yttre bit för bit, det vi skrattar åt. Naken kvar blir artistens ständiga längtan, så lik den vi alla bär: Hör mig! Se mig! Duger jag?

Svart humor om skaparkris

Killinggänget bollar med sina identiteter och tar ut absurda svängar på Dramatens stora scen. Gruppens svarta humor och skamlöst blottade idétorka engagerar glimtvis Susanne Sigroth-Lambe.