Svängig halvmesyr om Knutby

Det tredje skottet brinner av. I nästa ögonblick går ridån upp och publiken möts av Carolas Evighet på högsta möjliga ljudvolym. Det blir en öppning som ett knockoutslag.
Knutbyhändelserna har dröjt sig kvar i närminnet alltsedan den dramatiska januarinatten 2004. Hur kunde det hända och varför? Många har känt sig kallade att som gubben i lådan uttala sig om förloppet och aktörerna. Kåsörer och journalister. På mer eller mindre lösa boliner. Redan finns en handfull böcker, den senaste författad av tv-kändisen Eva Lundgren, och en film i ämnet. Det var bara en tidsfråga innan mordnatten, dess förvecklingar och förspel skulle bli en teaterpjäs.

Om vi blir klokare av Uppsala stadsteaters i lördags på Stora scenen premiärvisade uppsättning Knutby - Gud, sex och lydnad är mera tveksamt. Malin Lagerlöf gör med sin dramatext utifrån stoffet ett aktningsvärt försök. Scenografen Lehna Edwall bidrar med konturerna till ett frikyrkotempel. Och regissören Eva Dahlman iscensätter en föreställning, som i första hand försöker levandegöra händelserna utifrån deras känslomässiga förutsättningar. Men redan här uppstår det första problemet. Hur skall man i en pjäs som diskuterar de avarter som finns inom alla sektbildningar förhålla sig till den väldiga skatten av läsar- och väckelsesånger, som är ett levande kulturarv för inte bara de djupt troende? På Uppsala stadsteater väljer man att ta med sångerna rakt av, som en stämningsframkallade del av framförandet. Genast uppstår frågan på vilket sätt denna musik har att göra med ett förlopp som går alldeles snett och tar en ände med förskräckelse i en närmast psykopatologisk utveckling.

Nästa stora fråga att ta ställning till är den närhet och de överensstämmelser som finns mellan de stämningar och den atmosfär som kan känneteckna ett utifrån sina egna förutsättningar uppbyggt församlings- och gudstjänstliv och den fiktiva verklighet som alltid skapas på en teaterscen. Att göra scenkonst om teater är ingenting ovanligt. Men hur skapa en verkningsfull dramatik med ett material som redan i utgångsläget har så mycket gemensamt med skådespeleri, rollgestaltningar och teaterns retorik och genuina verktyg? Och som ytterligare ett problem: Domarna över de inblandade har fallit. Vi har alla ett facit till förloppet. Hur då gå tillväga för att säga något nytt, föra diskussionen vidare och inte bara falla in i kören av röster, som använder de skickelsedigra händelserna för att tillfredsställa den privata självbilden av egen förträfflighet? Kort sagt på vilket sätt kan en pjäs komma med något nytt, undgå att slå in öppna dörrar eller med lättköpta poänger göra parodi på ett slutet, självbespeglande sällskap? För att i stället utvidga satiren och samhällskritiken till att gälla på ett mera allmänt plan, där höga ideal löper amok? Fundamentalismen och fanatismen har många ansikten i dagens värld. Tillämpningsområden saknas knappast.

Huvudintrycket av Knutbyföreställningen är därför att den bygger på ett koncept som inte räcker till. Och att regissören Eva Dahlmans största problem har varit att få iscensättningen att hålla ihop. Som den nu är utformad, består den av en rad filmsekvenser och spelscener avbrutna av väckelsesånger i ett ofta förföriskt arrangemang. Utan något specifikt inre sammanhang. Sångerna ger rytm, tryck och tempo åt framförandet, men episoderna däremellan med de från Knutbydramat inblandade har en alldeles för svag och outvecklad dramaturgi. Är det några som förtjänar den största respekt och aktning i uppsättningen är det därför skådespelarna, som hela tiden kämpar i ett näst intill hopplöst underläge. Man behöver inte fundera länge för att se vilka möjligheter till fördjupning som hade funnits i scenerna mellan Gustav Levins Håkan, församlingens kamrer, och dennes hustru Bibbi, som görs av Viveca Dahlén. Eller när Gustav Levin som fadern, i kärlek till och omsorg om dottern Nina visar sig äga såar av empatisk förmåga. Crister Olssons Kim Wincent hinner komma en bit på sin väg från ordinär församlingspastor till manipulerad nickedocka i händerna på Kristi brud. Man får en försmak av vad som kunde ha gjorts av denna rollgestalt.

Man skulle gärna vilja veta mer om vad som döljer sig bakom den godtrogna blåögdhet som kännetecknar Fredrik Meyer och David Mjönes i deras roller. Hos Anna Lyons mamma Jonna ryms ansatser till ett verkligt sprängstoff, när hon lyfter fram den svarta pedagogik som skadat många för livet när de vuxit upp i miljöer av det här slaget. Shima Niavarani är i sin roll som Oskar en verklig pärla, sund och kärnfrisk med sina hörlurar för att stänga ute eländet i ett annars mentalt mycket tvivelaktigt sammanhang. Lolo Elwins skepnad som Åsa Waldau har god hand med allt som handlar om hjärntvätt. Hon saknar spärrar och kryper tätt inpå eller innanför huden hos sina medmänniskor. Men rollen hade behövt lite mera utrymme för att den komplexa gestalten skulle få den demoniska utstrålning som väl var en förutsättning för hennes makt. Det var kanske tur för Emil Alméns Helge Fossmo att denne som kvinnokarl av Guds nåde var så framgångsrik med sin dubbla bokföring att församlingsborna inte fick ta del av det publiken får se. Men om hur det gick till, blir föreställningen oss svaret skyldig.

Detsamma gäller barnflickan Sara Svensson, anförtrodd Julia Marko-Nord, vars vacklande självbild, oförmåga att värja sig och vekhet får en gripande innebörd. Marko-Nord blir den i uppsättningen som vid sidan av Gustav Levins pappa har tillräckligt egna konturer för att kunna förmedla någonting mera om hur det är att vara människa. Än att enbart vara hemfallen åt en sekt, där för den goda sakens skull allt förnuft och kritiskt tänkande satts på undantag.
Sammantaget är alltså denna pjäs om flykten från friheten och konsten att bryta ner människors jagförsvar en idéfattig halvmesyr. Låt vara med häftiga toner och svängiga rytmer. Men så låga anspråk var väl inte meningen. Uppsala stadsteater kan mycket bättre!

Svängig halvmesyr om Knutby

Uppsala stadsteaters lördagspremiär om Knutbydramat använder häftiga väckelsesånger för att skapa stämning men är påfallande idéfattig i innehållet, skriver Bo-Ingvar Kollberg.