Svandammen flyttad till Stadsteatern

Det är nog inte ägg eller fåglar vi i första hand brukar förknippa med en svensk jul. Snarare hör de hemma i ett annat helgfirande. Å andra sidan är det inte heller varje dag som Upsala stadsteaters Stora scen byter plats med Svandammen och fylls till brädden av fjäderfän.Där finns höns och ankor, vildgäss, gränsänder och svanar och till och med en stork och en kalkon. Och som om inte det var nog förekommer även kattor och grodor. Julen på Stadsteatern går i djurens tecken och skådespelarna har säkert använt flera höstmånader under koreografen Bernard Cauchards ledning till att träna in hur man förflyttar sig med hjälp av simfötter eller vilken svansföring som måste till, om man dristar sig till att göra intrång på Pelle Svanslös revir i hans egen stad.Dansk förebildNu är det inte snälle Pelle utan snarare en kusin till elake Måns som spelar en avgörande roll i skeendet. Så är förebilden också dansk i Upsala stadsteaters i går premiärvisade familjemusikal Honk, som bygger på HC Andersens välkända saga om den fule ankungen. Redan trapphallen innanför entrén från Kungsgatan anger tonen, när man under julgranen placerat ägg i stället för sedvanliga paket. Och svanen intill kan säkert väcka en del undran hos den unga publiken, som den här gången nog bör ha fyllt åtminstone sju år för att riktigt kunna följa med i handlingen.För någon saga av det enkla och omedelbart tillgängliga slaget har det inte blivit, när Anthony Drewe gjort sin omdiktning av förlagan eller när han tillsammans med kompositören George Stiles skapat ett stycke musikteater som berör frågor som har med mobbning, tolerans och rätten att vara avvikande att göra. Likaså är det nog i många fall den vuxna delen av publiken som har mest utbyte av slängarna av satir eller de många fyndiga ordlekarna i Carsten Palmaers svenska översättning.Slukar publikenAtt så mycket av förloppet på scenen sker under utförlig musikalisk ledsagning och med hjälp av sång kan hos oerfarna åskådare nog också upplevas som en smula tålamodsprövande här och var. I varje fall före paus och innan Anders Forsslunds bölgroda gör entré med sin basfiol, skojar och busar med Axel Morisses yngling till svan och får hela föreställningen att riktigt lossna, så att den slukar publiken med hull och hår. Att det dröjer så länge innan denna vändpunkt inträffar, är egentligen den enda invändning man vill rikta mot regissören Elisabeth Fricks instudering. Kanske har hon dessförinnan varit alltför respektfull mot texten och musiken och lite överförsiktig för att djurrollerna inte skall falla ur ramen och bli karikatyrer.Men nog hade det funnits utrymme att ge skådespelarna lite lösare tyglar än vad som nu är fallet i denna annars genomgående välgjorda föreställning. Gunnar Ekmans scenografi är både påhittig, vacker och riktigt fantasifull på ett sätt som tillför de olika scenerna flera övertoner. Och Marika Feinsilbers finurligt uttänkta kostymer i sammet bidrar i hög grad till att ge rollerna deras särpräglade karaktärer. Dessutom tillför Jonas Nyström med sin ljussättning en många gånger effektfull förstärkning till stämningarna, samtidigt som Johanna Rönnbäck, ansvarig för mask och peruk, visar sig vara en hejare på hur uppsynen hos djuransikten är beskaffad.Varm modersfamnAnnars är det de klara linjerna som gäller i den här uppsättningen där den varma och villkorslösa modersfamnen ställs i bjärt kontrast mot en omvärld, där många faror hotar, gängfasoner breder ut sig och opålitligheten och likgiltigheten råder. Ingen behöver heller sväva i ovisshet om det ärende som handlar om att varje individ är bra som hon är och värd att älskas för sin egen skull. Om inte ondskan samtidigt fanns skulle allt vara frid och fröjd.@3a Text:Men det är också detta senare som hindrar föreställningen från att väga över i det sockersötas eller sentimentalas riktning. Här har Elisabeth Frick för det mesta lyckats åstadkomma en balansgång, som mycket förtjänstfullt tar till vara sådant som den yngre delen av publiken säkert kan känna igen från sin egen värld. Och de värderingar och attityder som styr allt som har med grupptillvaro att göra. Men också hur känslor av utanförskap, oduglighet och ifrågasatt egenvärde ibland kan kännas outhärdligt tunga.Vägvinnande gestaltningDet är Aksel Morisses uppgift att vara den som ger röst och uttryck åt sådana upplevelser. Han är uppsättningens fula ankunge och i den rollen har han hittat fram till en mycket vägvinnande kombination av hudlös sårbarhet och trotsiglivslusta. Om också det är trotset och motståndet som överväger och han under handlingens gång hinner vara med om allt. Från att med nöd och näppe undgå att hamna i grytan till hur det känns att drabbas av den första, pirrande kärleken. Morisse är i hög grad iscensättningens stämledare och dess obestridliga kraftcentrum. Bägge uppgifterna genomför han med nyansrik inlevelse och imponerande tyngd.Bland rollerna runt omkring honom gör Maria Antoniou ankmamman Ida, vars känslor för sonen är av det gränslösa slaget. Här kan man tala om en trofasthet som kan försätta berg, och i den del av rollen som har musikaliska förtecken visar Antoniou prov på hela det register av skönsång hon är mäktig. Att Gustav Levin som pappa Drake skulle behöva gå en kurs i jämställdhet är en del av hans med mycket humor laddade framtoning. Dessutom undrar man hur många timmar han tillbringat vid Svandammen för att lära sig den här kongeniala anktolkningen.Jamil Drissi däremot, har antagligen varit hos Gösta Knutsson och fortbildat sig men hoppat över alla avsnitt som inte handlar om Elake Måns. Annars finns det säkert förebilder med lismare och bedragare i människornas värld så det räcker och blir över. Inga Onn har fått flera roller på sin lott och särskilt som Sessan visar hon utförsgåvor som pilsk marskatt så att man nästan baxnar. Såväl minspelet som klöstekniken ligger riktiga kattor så nära det går att komma och detsamma gäller röstläget i sångerna som närmast jamas fram.FnitterorgierMikaela Ramel har den här gången tilldelats de småförnäma rollerna som bl a Hennes Nåd och hönan Agda. Den senare uppenbarelsen utför hon tillsammans med Sessan som veritabla orgier i fnittermosteri, när hon inte väljer att vara gammaldags moraltant. Och som Hennes Nåd uppträder hon med stil och anor som inte står forna tiders kungligheter efter. Med Ida Steen, begåvad praktikant från Teaterhögskolan i Stockholm, bl a i rollen som svanflickan Disa får den del av de unga åskådarna som längtar efter att få se en nästan riktig prinsessa sitt lystmäte.Bland musikerna har redan omnämnde Anders Forsslund i rollen som bölgrodan rena Baloo-tycket. Mats Jadins kalkon anspelar på engelska julseder med kalkonmiddag på annandagen. Det kanske i varje fall barnen behöver veta på förhand. Med följsamt ackompanjemang bidrar även Arvid Pettersson och Martin Laerke. Lite extra beröm också till de medverkande barnen som haft riktiga läxor med många repliker att lära sig den här gången och som agerar och deltar med hemtam frimodighet i skeendet. Flera av dem kommer säkert att stå på scenen även i framtiden.Familjens högtidJulen är familjens högtid framför andra och vad kan då passa bättre än en familjemusikal som inte så lite hyllar de traditionella familjevärderingarna. Att sedan Axel Morisse i rollen som den fule ankungen får revansch för den mobbning han utsätts för inledningsvis, är dessutom ett skeende som det är svårt att inte sympatisera med. Och detta budskap om hur svaghet vänds till styrka går säkert att ta till sig för hela publiken, oavsett ålder, i en i sin helhet både vacker och välljudande familjemusikal.