Svalka och dynamit på biennalen

Det är svårt att tänka sig två elevuppsättningar med inbördes så olika temperament som de avgångsklasserna från teaterhögskolorna i Luleå respektive Malmö visade vid Teaterbiennalen i Örebro veckan som gick. Medan norrlänningarnas Före/Efter av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig var en sval och intellektuell historia som tog pulsen på vår samtid, blev malmöiternas uppsättning av Carlo Goldonis klassiska pjäs Gruffet i Chiozza rena dynamiten vad gäller känslor som kokade över alla breddar. Alldeles lätt kan det inte ha varit för teatercheferna i publiken inför detta skyltfönster. I ena fallet visade avgångseleverna prov på sin förmåga att göra teater återhållet i hjärnans grannskap. I det andra var det ingen hejd på intensiteten i utlevelsen.

Kanske kan man också säga att föreställningarna med all önskvärd tydlighet till allt annat gav prov på olika regissörskynnen. Stefan Larsson framstår ofta som en grubblare i sina iscensättningar. Hans orientering går åt det tyska hållet vilket dock inte betyder att han är någon renodlad dysterkvist. Men när han är som bäst finns det tankar i hans uppsättningar som stannar kvar länge efteråt. I Schimmelpfennigs pjäs handlar det om karaktäristiska inslag i vår samtid. Det är ingen tillfällighet att skådespelarna i Före/Efter ofta uppträder i underkläderna. De leder spåren till gamla tiders pappersdockor, på vilka man kunde vika fast olika slags kläder.

Just så är det människorna uppträder i den här pjäsen. De växlar personligheter och går i och ur sina olika roller ungefär lika lättvindigt som när det handlar om att byta kläder efter stundens krav. Allt är yta och flyktighet utan annat engagemang än i just flyktigheten. Där finns en rädsla för närhet och djupare relationer, som ändå inte har någon varaktighet. Många gånger om tycks gestalterna helt sakna kontakt med sina inre känslor. Det är mönster, krav och förväntningar dikterade av stunden och omgivningen som styr. En man som uppträder i en tom tavelram blir till ett slags symbolfigur för hela uppsättningen. Ramen har en gång i tiden inneslutit ett förindustriellt landskap med en flodkrök. Allt detta är nu borta. I det moderna samhället råder i stället främlingskap mellan människorna, här och var ett självförakt som utvecklats till självhat. Eller tidsfördriv som fantasier kring utomjordingar. I något fall blir det inre trycket så starkt att bara flykten in i en psykos återstår.

Pjästitelns Före/Efter handlar på så sätt lika mycket om ett samhälle som vuxit fram, kanske allra snabbast under de senaste decennierna. Man kan också tolka dessa metamorfoser för vår egen tid som frågor om liv och död. Den som vågar vända sig om och se tillbaka och orkar ta emot vad som visar sig, möter mest av allt en barndom präglad av total kärleksbrist. De unga skådespelarna är lika jämnstarka som skickligt samspelta i den här uppsättningen. Jag väljer att nämna två av dem, Henrik Svalander med Uppsalaanknytning och Sarah Maya Jackson, som Uppsalapubliken säkert minns från Shakespeares Som ni vill ha det.

Desto livligare går det till i Gruffet i Chiozza. Här har Philip Zandén öppnat spjällen på vid gavel för en föreställning i högsta möjliga tempo och med ett maximalt tryck. Uppsättningen lägger sig på samma kurs som en fars eller ett folklustspel. Där finns clowninslag som heter duga. Men också en kättja som lyfts fram utan någon som helst blygsel. Ändå har man fått med både en politisk-social och en feministisk dimension. Det är dock rörelserna, kroppsspråket, minspelen och röstlägena som sätter skådespelarna på prov och man kommer på sig med att undra om de egentligen har någon bortre gräns för sin förmåga.

Men det som är yttre kaos får emellanåt även inre motsvarigheter som även de bemästras med faiblesse. Det är kärlek och svartsjuka som är pjäsens motor och redan som text rymmer den åtskilliga poänger. Alltsammans har Philip Zandén tagit vara på i sin instudering, som fortlöper på högsta volym. Särskilt roligt blir det när regissören särar på könsrollerna så mycket det går och driver med bägge. Och när det blir dags för råkurr är detta så gränsöverskridande det kan bli vad gäller genus. Allteftersom pjäsen fortskrider får samtliga aktörer möjlighet att använda allt fler sidor av sig själva. Så målgången blir väldigt jämn i den här fysiska föreställningen full av fyndiga scenlösningar, finurligheter och påhitt, där Peter Holms scenografi förtjänar ett särskilt omnämnande.

För den skull har Philip Zandén inte glömt bort att pjäsen även rymmer en mörk understämma. Den blir alldeles uppenbar, mycket tydlig och ordentligt gripande i näst sista andetaget. Med gruppering och sceneri ser regissören här till att ge publiken en klump i bröstet som gör riktigt ont. Det är så en äkta fars skall spelas.

Svalka och dynamit på biennalen

Två helt skilda temperament kom till uttryck i teaterhögskole-elevernas från Luleå respektive Malmö föreställningar under Teaterbiennalen i Örebro, skriver Bo-Ingvar Kollberg.