Suveränt själsdrama på Elverket

Det skiljer 28 våningar mellan människorna på takterrassen och den larmande folkmassan nere på torget. Däruppe råder rofylld stillhet. En man och en kvinna betraktar i rödfärgat ljus den nedgående solen i fonden. På gatunivån pågår politiska oroligheter. Ibland tränger ljuden ända upp.

Det kunde vara, men har knappast blivit, ett drama om det terrorhot som stått på den politiska dagordningen sedan 11 september 2001. Ändå finns där såväl övervakningskameror som vaksamma grannar. Pjäsen Security, med premiär på Dramatens Elverket i lördags kväll, utvecklas i stället till ett kammarspel med en thrillers förtecken. Efter hand avtäcks maktspel, ideologiska motsättningar och smutsiga politiska metoder i vad som företer likheter med ett land där diktaturen nyss krossats. Kanske beläget någonstans i Sydamerika. Men Richard Hobert, som både är författare och uppsättningens regissör, går ett steg vidare när han låter pjäsen bli ett debattforum för spörsmål om skuld, samvete och ansvar. Han utvecklar också resonemangen till att handla om vad som kunde kallas kärlekens grundvalar. Och om det finns en gräns, och var den i så fall är belägen, där villkoren för den egna överlevnaden blir det allt avgörande på bekostnad av omtanken om nästan. Om det så gäller en älskad.

Security är en pjäs som ställer åtskillig frågor på sin spets. Inte minst den livsdrift som gör sig påmind i situationer den egna tillvaron hänger i skörast möjliga tråd. I den bemärkelsen är det här skådespelet även ett själsdrama. Här konfronteras privata och personliga överväganden med ställningstaganden som har en politisk eller existentiell grund. Ändå är det inte som ett diskussionsforum man i första hand vill uppfatta föreställningen. När Lena Endre i rollen som kvinnan Eva byter livsstrategier i takt med att de olika utvägarna ur en näst intill omöjlig situation dyker upp, berättar hennes skiftande hållningar och positioner om en kamp inombords som saknar all yttre vägledning. I stället är hennes utsatthet så total den kan bli i en alltigenom oberäknelig tillvaro. Att inte välja alls eller att försöka slippa undan genom att gömma sig bakom ett skal av neutralitet mellan de till buds stående alternativen är en lika utsiktslös som omöjlig utväg. Och det i en värld där inga etiska regler längre har någon giltighet.

Man får ofta en labyrint i tankarna när man ser Richard Hoberts uppsättning. Men det är en labyrint som saknar utgångar. Och där varje försök hitta en lösning i stället leder till en återvändsgränd. Det är denna belägenhet som Lena Endre så mästerligt tolkar i sin rollgestaltning. Hon befinner sig i en nutid där människorna använder varandra som trappsteg eller hävstänger och verktyg, där allt är tillåtet och varje flyktförsök bara leder tillbaka till utgångspunkten och ruta noll. Lena Endres Eva väljer till slut att kapitulera. Det är en följdriktig lösning på en i grunden omöjlig situation och ett i sista hand omöjligt liv, där uppgivenheten till slut är det enda steg som återstår. Pjäsen visar i komprimerad form en färd med denna blottställdhet som mål. Förloppet utspelas under en enda natt. I Lena Endres suveräna följsamhet mot alla skiftningar, nyansförskjutningar och övertoner som rollen innehåller, kan det dock lika väl ses som ett helt livs sammanbitna och krampaktiga försök att komma till rätta med en livsgåta som saknar all tillstymmelse till något svar.

Förutom takterrassen som är spelplatsen för uppsättningens inledning och avslutning har scenografen Rufus Didwiszus skapat en lyxvåning som med ett snillrikt vikförfarande blir scenrum till det triangeldrama som är själsdramats motsvarighet på ett yttre plan. För att betona hur mycket dessa bägge nivåer hör samman, låter Richard Hobert Evas förolyckade man delta i skeendet från en betraktares horisont i inlagda sekvenser av närmast drömspelskaraktär. Där finns revolutionären Jan, en samhällsomstörtare som hämtad från en annan pjäs hos Dramaten just nu, Svenskt landskap med kinesiska detaljer. Magnus Roosmanns låter sin Jan bäras av en distinkt och handlingskraftig glöd. Men han är dock ingen fanatiker eller extremist i gängse mening. Snarare får hans revolutionära patos en stark erotisk laddning i och med att han varit klasskampsfienden Evas älskare. Likaså väcker hans hennes åtrå på nytt genom att betona situationens allvar och i sina förklaringar varför de måste fly tillsammans. Däremot är det svårare att veta till vilken ideologisk hemvist kärleken skall hänföras, eller vilken plats den överlag har i de här människornas liv, när den reduceras till en vara och blir föremål för pjäsens köpslagan.

Detta senare motiv med hållhakar, förhandlingar och uppgörelser som från affärslivet blir ännu mera tydligt hos Lars Amble i dennes roll som ordföranden. Det är också här som det politiska spelet görs synligt i en värld, där den enskilda människan bara efterfrågas när hon kan användas i ett större sammanhang. Och i det avseendet skiljer sig det kapitalistiska systemet i Hoberts drama föga från de spelregler som gäller ideologier med andra förtecken. Lars Amble gör sin ordförande en smula inåtvänt klurig, något som till en början framhäver frågornas komplexitetsgrad. Efter hand utvecklas han dock till en gängse auktoritär maktmänniska hos vilken den ideologiska övertygelsen bara spelar en perifer roll. Amble har god hand med denna förändring.

Det är alltså mycket som ifrågasätts i Richard Hoberts pjäs av det som ingår i vårt dagliga samhällsliv och orienteringen i verkligheten. I den mån pjästiteln Security sätts i samband med allt vad högre ideal heter får den en närmast cynisk innebörd. Och förutsätts den syfta på människors varierande behov av trygghet i en samhällelig eller personlig inramning ligger en ironisk tolkning närmast till hands. Då hjälper varken övervakningskameror, varje slag av registrering eller myndigheter med insyn långt in i privatlivets minsta skrymslen och vrår. I den mest tillspetsade av situationer som det här dramat mynnar ut i gäller frågan ingenting mindre än valet mellan mitt liv eller ditt. Där blir föreställningen oss svaret skyldig.

Suveränt själsdrama på Elverket

Lena Endre gör Richard Hoberts pjäs Security på Dramatens Elverket till ett suveränt genomfört själsdrama, skriver Bo-Ingvar Kollberg.