Suverän och gudabenådad Tjuven

Där finns saga, fantasi, ett myllande överdåd i persongestaltningen och en väldig rymd som sträcker sig bort till universums yttersta gräns i Göran Tunströms diktade värld. Samtidigt är allt han skrivit upplyst inifrån av själens många skuggor och dagrar, något som får hans prosakonst att som hos ingen annan skimra i livets alla färger.

När Göran Tunström gick bort 2000, sattes slutpunkten för ett av det sena 1900-talets allra största författarskap i svensk litteratur. Juloratoriet från 1983 brukar ofta anges som hans mästerverk. Frågan är om han inte nådde ännu vidare horisonter i den tre år senare utgivna romanen Tjuven. Den har nu dramatiserats av Armin Kerber och sätts upp av Linus Tunström på Uppsala stadsteaters Stora scen.

Det redan under repetitionstiden mycket uppmärksammade projektet hade sin premiär i lördags. I den mån förväntningarna varit höga, får de sägas ha uppfyllts med råge i den här uppsättningen. Det är en gudabenådad magiker och teatermakare som suttit vid regissörspulten. På det stora hela har också Armin Kerber lyckats göra spelbar dramatik av det väldiga stoffet och dess tre åtskilda delar. Kraftfullast är det inledande och längsta avsnittet som utspelas i 1950-talets Sunne.
När handlingen förflyttas till italienska Ravenna har Linus Tunström delvis tagit hjälp av filmens uttrycksmedel för att lösa ett annars scentekniskt knivigt problem. Den del av förloppet som äger rum här i Uppsala har dock blivit aningen för utdragen och visar på svårigheterna att täta i gliporna, när så många olika skeenden skall läggas intill varandra.

Helt utslagsgivande för hela föreställningen är dock den precision med vilken Shima Niavarani genomför sin roll som Hedvig. Här har uppsättningen sitt givna kraftcentrum och Niavarani har hittat en nivå i sin gestaltning som är stämd i exakt samma tonart som finns redan i den storslagna romanen. Och som griper över de största av frågor, de om livets mål och mening, om konstnärskapets och kärlekens pris och om vårt ansvar för oss själva och varandra.

Därutöver har Linus Tunström i sin instudering även med stor lyhördhet återskapat de flesta av förlagans alla känslolägen och stämningskast. När föreställningen är som allra bäst balanserar den på en knivsudd mellan skratt och gråt. Den har ett gripande tilltal i all underliggande sorg. På de ställen där ondskan fått fritt spelrum har det också blivit en grym pjäs. Givetvis förutsätter en sådan starkt laddad orkestrering av texten en samsyn mellan regissören och hans skådespelare. Det är ur denna gemensamma bas som hela iscensättningen hämtar sin särpräglade puls och andning.

Låt vara att det är den unge Johans väg bort från barndomshemmets fattigdom och elände via studier och bildning fram till Carolinas Redivivas dyrgrip Silverbibeln, som är den röda tråden i den här berättelsen. Men den rymmer också så mycket mer av människokunskap, av insikter om den sociala misär som fanns före folkhemmets framväxt och som många äldre fortfarande har i gott minne. Och av utflykter i själens gränsmarker, att redan detta hade varit tillräckligt för en hel kvällsföreställning. För att inte tala om de många bibliska anspelningarna med de tolv apostlarna eller episoden med äpplet och utdrivningen ur paradiset.

Och som om inte det var nog även en utvikning om fantasin och dess konstnärliga uttryck och vid dess sida vetenskapen, här i humanistisk inramning, som en väg till att överskrida den mänskliga begränsningen. Att Linus Tunström i detta senare sammanhang passar på att en smula skoja med det akademiska Uppsala är helt på sin plats. Det skall allt som är grötmyndigt tåla.

Men det som berör allra mest är självfallet Sunnedelen i pjäsen från det Torvnäs där Johan och Hedvig växer upp. Och där den arbetsskygge och alkoholiserade Fredrik Jonson Lök visar sig helt oduglig som familjeförsörjare och pappa, lägrar sin hustru Ida så fort lusten faller på, vilket sker gång på gång, eller låter livremmen vina över barnen vid varje tillfälle tillvaron inte går hans egen väg, något som inträffar nästan lika ofta. Ändå är det inte i första hand någon naturalistisk återgivning av en arbetarfamilj på dekis i det gamla Fattigsverige som föresvävat vare sig författaren eller dennes regissör.

I en scenografi av Ulla Kassius med lättmanövrerade, möbelbemängda vagnar som körs fram, omkring eller ut från scenen är det snarare de skilda stämningslägena och själva atmosfären hos episoderna i detta kaotiska utsnitt av samhället som eftersträvas. Med inslag av såväl sammanhållning och lojaliteter som spår av trofasthet fullt synliga. Och där vid några tillfällen också den vardagliga skönhet som till exempel språket äger får ett visst utrymme.

Mest plats tar dock utsattheten och överlevnadskampen där Anna Carlsson i rollen som hustrun Ida, mor till tolv barn, blir den som personifierar en tröstlös utsiktslöshet där det dagliga livsmodet oavbrutet står på spel. Man kommer att tänka på en liknande uppgift i Elsie Johanssons Nancy Viktoria. Den här gången har Anna Carlsson sin känslighet riktad ännu mera mot ett inombords beläget, lågmält och finstilt register och visar på så sätt fram sidor som ger hennes scenpersonlighet en större tyngd än någonsin. Så bra har hon nog aldrig varit förut.

En liknande utveckling går också att se hos Crister Olsson både i rollen som skohandlare Pripp och som skolläraren Hägern, som bakom sitt barska yttre har Johans hela framtid i sin hand. Hos Göran Engman fäster man sig särskilt vid hans roll som skalden Dahlén, en Göran Tunströmsk gestalt så det förslår när han skriver hembygdsdikter i AU Bååths efterflöjd. Samma säkerhet finns hos Tytte Johnsson antingen hon är en i barnskocken, gör supbrodern Egon eller tar scenen i besittning som piprökande syster till Engmans plirige och på gunghästar begivne general Smuts, farfar i familjen. Och med Emil Almén och Maurits Elvingsson bland annat som bröderna Arvid och Eugen får det sociala arvet sina givna talesmän. Kostelig är dessutom scenen där de tillsammans med saboterande Johan beger sig ut på rövarstråt. Som kom de från Kamomilla och inte från Sunne.

Antti Reini har fått sig tilldelad rollen som den lika osympatiske som vilsne Fredrik Jonsson Lök. Det finns inga onda människor, det finns bara svåra sammanhang, säger skohandlare Pripp om sin svärson. Men frågan är om svärtan ändå inte fyllts i en hel del sedan romanen. Inte minst genom våldsbenägenheten och de öppna incestantydningarna, och överväger i detta porträtt som med Reini får en konsekvent och väl sammanhållen framtoning. Bengt Nilsson som fosterbarnet Johan är till en början utformad som en hjälte från sagornas värld när han med list och godhet övervinner alla hinder och svårigheter.

En sådan rolltolkning har en hel del fog för sig. Men där växer också efter hand fram en kluvenhet på det inre planet i takt med att han genom sina studier fjärmar sig från ursprungsmiljön. Bengt Nilsson övertygar alltigenom i denna utveckling. Och en för hela den här pjäsen mycket viktig dimension tillkommer i slutet, då frågorna om skuld och svek ställs på sin spets när Hedvig omkommer i lågorna. Där hittar Nilsson fram till den ena av föreställningens djupast belägna smärtpunkter.

För den andra svarar Hedviggestalten, som Shima Niavarani gör till en av Stadsteaterns allra starkaste roller på länge. Hon är pjäsens självklara stämledare med en scennärvaro som inte lämnar något övrigt att önska. När Shima Niavarani vistas på scenen är det inte mycket som skiljer roman och dramatisering åt. Det är inte ofta man som recensent blir lika överväldigad som här. Den upplevelsen av en suverän rollgestaltning önskar jag att många skall få dela.

Suverän och gudabenådad Tjuven

Teaterchefen Linus Tunström har åstadkommit stordåd på Uppsala stadsteater med sin i lördags kväll premiärvisade uppsättning av Tjuven, skriver Bo-Ingvar Kollberg.