Suverän men överlastad kaféteater

Tyngdpunkten i Uppsalas kulturliv brukar växla från en tid till en annan. Just nu är det Stadsteatern som har initiativet. Inte bara med föreställningar på de olika scenerna. Projektet Frispel som inleddes i höstas och fortsätter i vår har blivit rena lyckokastet. De program som ges som lunch- och efterjobbet-teater går heller inte av för hackor.Nytt på repertoaren bland de senare är sedan i onsdags kväll Peter Bergareds framträdande som berättare i Abraham/Ibrahim. Tillsammans med Juan Rodriguez, som också är föreställningens regissör, har Bergared hämtat avsnitt ur den bibliska historien och låtit dem i några stickspår få kontakt med Koranens värld. Under en knapp timme träder så patriarken Abraham publiken till mötes.Det börjar i vår civilisations vagga i Mesopotamien åtminstone 4 000 år tillbaka. I första hand är det fråga om en saga, som söker rötterna till såväl judendom och kristendom som islam. Religionsundervisning i dramatisk form, kan man kanske säga. De pedagogiska ambitionerna har satts långt fram i arbetet. En högst vanlig städvagn utgör basen, men att ramhandlingen bygger på en städares upplevelser skall kanske inte ges en alltför mångtydig tolkning.Den som tidigare bevistat Peter Bergareds föreställningar om Perseus eller Prins Hatt under jorden känner igen sig. Även vid det här tillfället gör skådespelaren själv alla rollerna. Han ombesörjer också på egen hand det episka flödet och ser till att förse berättelsen med yttre attribut och effekter. Även om just premiären fick hjälp av "skvallret", de högtalare i huset som avlyssnar vad som händer på Stora scenen.Men att Bergared bemästrar också sådana situationer hör samman med att han gör hela spelplatsen i Teaterkaféet till sitt högst egna och personliga uttrycksområde. Det är aktörens uppövade och suveräna handlag med skådespelarkonstens allt finlir,inbegripet även gester, tonfall och minspel med en självironisk innebörd, som får en föreställning av det här slaget att fungera.Lite grand undrar man dock om inte berättaruppgiften den här gången varit lite i mastigaste laget. Det har blivit så mycket man vill ha med och få sagt att iscensättningen nästan bågnar. Så har man heller inga små anspråk med det försoningsbudskap som kommer fram i slutklämmen. Och att på egen hand svara för ett porträttgalleri som rymmer allt från kung Nimrod i Ur, Abraham, Lot, Sara, Farao, Isak, Ismael, Hagar, ängeln Gabriel och självaste Gud kan nog få den skickligaste att någon gång kippa efter andan.Det är likaså ett väldigt tidsspann som avhandlas i den här pjäsen. Tämligen utförligt uppehåller den sig vid Koranens berättelser om den unge Abraham i snickeriet hos sin fader Terach. Det är också här som föreställningen hittar sin teologiska utgångspunkt med en gemensam Gud för de stora världsreligionerna. Liksom den för varje religiös tro så viktiga frågan om skillnaden mellan att se och att finnas.Sedan blir kliven desto större längs milstolparna i Abrahams liv, alltifrån förvisningen ut i öknen och vistelsen i Egypten till så småningom den dramatiskt laddade berättelsen på slutet, när Abraham är på god väg att offra sin son Isak. Till de fyndigaste dramatiser­ingarna hör Saras frieri, rakt på sak, eller Hagar som visar sig vara en feminismens otvetydiga föregångare i sitt sätt att hantera Farao.Att Lot, brorsonen, både blivit en söderkis och ett finansgeni och upphovsman lika mycket till alla "loterier" som till pyramidspelet hör också till de lyckade inslagen. För att inte tala om när Abraham uppträder som en annan Konrad Lorenz i spetsenför de fyra kycklingarna. Den som har tjuren Ferdinand i färskt minne från julafton blir heller inte lottlös. Peter Bergared kan konsten att förföra sina åskådare, även om han på köpet lite grand försvinner in i berättelsen som sådan och lämnar det övergripande temat om förståelse, tolerans och samexi­stens mellan religionerna därhän.Som inledning på mångkulturåret är det givetvis en föreställning som väl försvarar sin plats i repertoaren. De som enbart är ute efter en teaterupplevelse gottar sig dock nog allra helst åt Peter Bergareds många oemotståndliga piruetter och kvicka fotarbete i rollgestaltningarna. Men för dem hade nog pjäsen kommit ännu bättre till sin rätt i ett mera komprimerat och renodlat utförande.