När Lars von Trier gjorde sin Guldhjärtetrilogi på 90-talet lyckades han ta de i grunden mycket melodramatiska historierna om självuppoffrande kvinnor och göra dem till något alldeles eget och nytt. Det var ett bevis på att även det banala kan göras till stor konst. ”Kameliadamen” av Alexandre Dumas d.y., son till den mer berömde och äldre Dumas, är också en melodram om en självuppoffrande kvinna. Berättelsen om kurtisanen Marguerite och hennes kärlekshistoria med den unge Armand, som först gavs ut som roman 1848 och några år senare arbetades om till pjäs, har knappast uppnått klassikerstatus på grund av dess storartade litterära kvaliteter. Snarare är det de många berömda tolkningar som gjorts av berättelsen (Verdis ”La Traviata”, Garbo på film, Baz Luhrmanns ”Moulin Rouge”) som hållit den kvar på scenerna.
Ska en uppsättning av ”Kameliadamen” kännas motiverad idag måste man nog bråka lite med materialet, likt von Trier försöka gjuta nytt liv i det melodramatiska. Jag tror att det är vad danska regissören Katrine Wiedemann, som tidigare gjort ”Hamlet” och ”Peer Gynt” på stadsteatern, försökt göra. Men inte riktigt lyckats med. Wiedemann har visserligen, i Maja Ravns enkla men effektiva scenografi, lyckats skapa flera suggestiva bilder, med ett visuellt berättande som påminner om Linus Tunströms estetik. Bilderna är dock mest bara snygga, men rätt så innehållslösa. De lyckas aldrig få själva historien att lyfta.
Detta ska ju vara berättelsen om kärleken med stort K, den som fullständigt uppslukar de älskande. Men jag har svårt att känna, eller ens förstå, passionen mellan Simon J. Bergers Armand och Helena Bergströms Marguerite. Först mot slutet blir deras kärleksaffär engagerande. Det ska väl dock sägas att det i första hand är i stoffet, inte hos skådespelarna, som problemet ligger. Det är nog inte alldeles lätt att göra trovärdiga människor av dessa roller. Istället har jag roligt åt de karaktärer som inte ålagts några vidare krav på trovärdighet, som tillåts att vara figurer. Tomas Bolmes Nanine, Sven Ahlströms Varville, Emil Alméns Gaston.
Men på det stora hela är detta en uppsättning som trots en del lyckade sceniska fantasier inte förmår dölja det banala material som gestaltas. Det måste till något mer, något ännu djärvare, för att ”Kameliadamen” ska kännas angelägen anno 2014.