Om inte upproriska flickor kretsar Astrid Lindgrens universum i hög grad kring utsatta pojkar som letar fadersfigurer. Motivet lär ha sin grund i den faderlöse son som Lindgren, vid endast 18, födde i Köpenhamn, och som författaren levde ifrån under flera år. ”Mio, min mio” är kanske författarens tydligaste bearbetning, hennes första fantasyroman från 1954 och ständig samhällsaktuell.
Bo Vilhelm Olsson sitter på en parkbänk i Tegnérlunden, på tillfällig drift från sina fosterföräldrar. Tända fönster påminner honom om hans brist på gemenskap. Han känner sig ensam och oönskad. Men så sparkar han till en tomflaska. Ut ur den kommer en ande redo att infria Bosses högsta önskan. Så bär det av till landet i fjärran. Socialrealismen övergår i drömspel, Bosse blir Mio.
Om det är vackert i boken är det inte mindre så här. Samma parkbänk, en gatlampa och ett hav av höstlöv. Mio viras upp i luften för att inleda äventyret, Miramis äntrar scenen från underjorden. Snart har Mio återfunnit inte bara sin pappa konungen efter nio långa år, i rosengården, utan också sin bästa vän Jum-Jum.
När Katos mörka borg tornar fram en bit in i andra akten lyfter föreställningen ännu en nivå. Gul rök strömmar in från sidorna och hela teatern skakar, vackra bilder som tillåts ligga kvar länge. Erlend Birkelands scenografi är en tillgång genom hela föreställningen.
Tove Edfeldt gör Mio med en uppfriskande klarhet. Bahador Foladis Jum-Jum går från godmodig till mer förskräckt. Ordentlig färg på tillställningen sätter Shebly Niavaranis Gubben Eno, snart följd av Christer Fants reslige svärdsmidare, offer för hatkedjan och vapenleverantör åt Riddar Kato. Komplexiteten i den senare axlas väl av Jörgen Thorsson, en grym förtryckare och potentiell fullblodspsykopat, men också märkligt excentrisk, självhatande och alltför medveten om sina svagheter.
Förvrängda röster vibrerar genom stora delar av föreställningen, och läggs inte bara på de onda, något som bidrar till att nyansera persongalleriet, bryta ner denna värld av föregivet gott och ont. Joakim Unanders musik understryker pjäsens suggestiva. Förvisso spelar de unga flöjt även här för att hjälpa varandra i nöd, men det är långt till de storvulna panflöjterna i Gemini-hiten ”Mio, min mio” från 1997.
Inte så att det sparas på insatsen; Stadsteatern iscensätter ett storartat äventyr som bjuder både på livsfarliga strider och vackra metaforer. Regissören Sofia Jupither litar på den unga publiken och överbetonar inte textens symbolvärld. Så tillvaratas denna hyllning till fantasins skaparkraft, vilket borde tilltala både små och stora.