Strömavbrott på Elverket

Bakom den folkhemska pjästiteln Hem till gården på Dramatens Elverket döljer sig Sam Shepards Buried Child, som fick Pulitzerpriset 1979 och under titeln Ett barn begravet på sin tid i Jonas Cornells exakta regi drog publik till Stockholms Stadsteater. Pjäsen är en gastkramande historia om den amerikanska lögnen symboliserad av en dysfunktionell lantbrukarfamilj i Illinois. Fadern Dodge är ett alkoholiserat vrak, modern Halie en hysterika som springer efter pastorn, en av sönerna, Tilden, uppenbart efterbliven, en andre son är frisör med amputerat ben och en tredje är död och dyrkas av modern. Till familjen anländer nu sonsonen med sitt energiknippe till flickvän och småningom briserar familjehemligheten. Modern har en gång fött en oäkting som slagits ihjäl och begravts på bakgården.

Shepard har studerat såväl O'Neills, Williams och Millers pjäser och absurdistisk teater som Faulkners sydstatsromaner när han satt samman sina dunkla kärnfamiljeuppgörelser med tunga apokalyptiska övertoner. Hans filmmanus till Zabriskie Point och Paris, Texas uttrycker en likartad kritisk förtvivlan över amerikanska drömmar som gått i kvav i ett land där politikerna hellre skapar problem utomlands än löser de inhemska.
Verksam även som skådespelare har Shepard yrkesmannens känsla för film- och teatermediernas möjligheter, men också för deras förförelsepotential. Draget av underhållande situationskomedi drar en bred publik till teatern och det ekvilibristiska språket, som nu ibland blivit översättaren Sara Stridsberg övermäktigt, fascinerar åskådaren när han/hon väl sitter i salongen.

I dramat känner far, son och sonson inte ens igen varandra, vilket borde göra en naturalistisk tolkning omöjlig, men på Elverket satsar regissören Stefan Larsson på det S-märkta och invanda. Man skulle kunna tro att Fosse och Norén berett vägen för åtminstone en sparsam mystik, men här klingar ord som profetia, mirakel och hemlighet oförstådda ut i salongen. Visst är regnet i inledningsscenerna magnifikt och visst är Jan Malmsjös (Dodge) skinnsoffa rörande sliten med dess gamla filt och gömställen för whiskyflaska. Men det blir alldeles för mycket Born in the USA, alldeles för mycket white-trash-skildring och alldeles för mycket majs och morötter. På Elverket spelas Buried Child som en TV-komedi fylld av lustiga effekter. Rufus Didwiszus plywoodscenbild är dock mer intetsägande än det rekvisitaförråd som vanligen fångas av kamerorna. Nog kunde man ha aktualiserat frågan om det inte finns barn begravda i potatisland även på denna sida Atlanten.

Den anledning man skönjer att spela pjäsen, förutom idag lättköpt antiamerikanskt patos, är att ge Jan Malmsjö en möjlighet att spela ett chauvinistiskt mansvrak i sönderfall, vilket han också gör med bibehållen bravur, såväl vad gäller orörligheten och det fysiska förfallet som den senila envetenheten och sammanbrottet. Aldrig lämnar Malmsjö ut rollfiguren, aldrig faller han för frestelsen att karikera och sufflösens diskreta kompletteringar på premiären förlåter vi gärna. Två andra välgjorda rolltolkningar är Lil Terselius Halie och Torkel Peterssons Tilden. Halie är såväl bytet i familjedrömmens kvinnofälla som drömmens upprätthållerska. Hennes förälskelse i pastorn är skruvat parodisk och utfallen mot sonsonens flickvän komiska glansnummer. Problemet är bara, i synnerhet som hon tycks vara en generation yngre än maken, att hon inte riktigt befinner sig i samma pjäs, att man aldrig förstår hur hon en gång kunde bilda familj med denne Dodge. Petersson är den ende i föreställningen som får kontakt med den stumma isolering som finns hos de flesta figurerna i dramat. Med barnslig glädje lufsar han in med ett knippe majskolvar, som alla tror han stulit, från bakgården. Som kusligt försök till försoningsgest bär han på slutet den torra barnmumien uppför trappan.

Annat i föreställningen, t.ex. figurer i skämtmasker utanför fönstret, känns som billig buskis. Den långdragna kampen om sonen Bradleys (David Dencik) benprotes faller ned i osmaklig lyteskomik och sonsonens falsettskrikiga bärsärkagång i slutscenerna lämnar man helst okommenterad.
Elverket, som började som spännande experimentscen och ett nödvändigt komplement till Dramatens huvudscener, har på sistone drabbats av den ena kortslutningen efter den andra. Låt oss hoppas att strömavbrottet snart avhjälpes!

Strömavbrott på Elverket

Som en gastkramande historia om den amerikanska lögnen karaktäriserar Roland Lysell pjäsen Hem till gården.