Stringent butohgala till Linnés ära

Med anledning av Linnéjubileet har flera kulturella utbyten gjorts mellan Sverige och Japan. Dessa når nu sin kulmen i och med det japanska kejsarparets besök, och galaföreställningen på Vaksala torg, vilken hade premiär på tisdagen. Så mycket konventionell gala blir det dock inte när butohkoreografen SU-EN håller i trådarna.

Konstarten butoh, med rötter i femtiotalets Japan, brukar inordnas någonstans i gränslandet mellan dans och performance, och har ofta karakteriserats av morbida och groteska inslag. Sådana uteblev dock i denna föreställning, vilket nog kan tyckas lämpligt då ämnet är ett festligt jubileum och firandet av livets återfödelse. Den långsamhet och rituella stämning som kännetecknar butoh gjorde däremot den drygt timslånga Nytt liv till en upplevelse långt från det traditionella PR-jippot.

På den långa listan över medverkande stod, förutom konstnärlige ledaren SU-EN och hennes butoh-grupp, dansare, florister och musiker - en ensemble bestående av Gunnar Jinmei Linder på den japanska följten shakuhachi, sopranen Annika Eliasson Frick, samt en stråkkvintett ur Uppsala kammarorkester, stod för de musikaliska inslagen.

Kontrasterna blev många; abstrakt dans avlöste mer konkret performance, japansk sång ställdes mot recitation av utdrag ur Linnés texter. Djur, växter och människor - gamla och unga - fick alla en stund på scenen i en sakta flytande, mycket suggestiv process. De element som kombinerades var ofta främmande för varandra, hämtade från vitt skilda tider eller platser, och just avstånden och spänningen mellan ytterligheterna gav föreställningen nerv och drivkraft. Det långsamma tempot blev ett stöd snarare än ett hinder, och förenade det annars spretiga materialet till en helhet.

Även i musiken blev tomrummen och de enorma avstånden märkbara och spännande: kontrasten mellan traditionella västerländska stråkstycken av Grieg och Tjajkovskij å ena sidan, och den närmast modernistiska shakuhachi-musiken å den andra, blev en mycket njutbar effekt. Gunnar Jinmei Linder briljerade under långa solopartier fyllda av sporadiskt lösryckta toner och ljudeffekter, vilka snarast påminde om den europeiska modernismen och Luciano Berios Sequenze för soloinstrument. Sparsamheten, såväl i musikval och arrangemang, som i det att stora delar av föreställningen var helt tysta, var mycket effektfull.

Nytt liv blev en unik upplevelse, och inte förrän i slutet, då samtliga medverkande äntrade scenen och ställde upp till ett gemensamt avsked, kom övertrampet in på jippots domäner. Föreställningen, som hade börjat i tystnad och stillastående, långsamt arbetat sig upp till ett klimax och sedan vackert tonat ner igen, hade klarat sig utan dessa sista tio minuter. Men att ett så påkostat och storslaget arrangemang kan bli svårt att hålla i styr är knappast förvånande, och när man har så höga ambitioner som SU-EN visar upp i Nytt liv, är risken att det hela glider över i kitsch ständigt närvarande. Den målmedvetenhet och stringens som hela arrangemanget hanterats med är ändå imponerande, och jag förlåter så gärna denna lilla skönhetsfläck.

Stringent butohgala till Linnés ära

Galaföreställningen på Vaksala torg blev en fascinerande upplevelse av skilda uttrycksformer, skriver Johan Landgren.