Strindberg skickligt dissekerad

Har man skådespelare i huset skall de naturligtvis inte bara gå omkring och skrota. Så ungefär föreställer man sig gärna att Stefan Böhm har tänkt, när han nu vill leda in all kreativitet som flyter omkring på teatern i mera konstruktiva banor. Projektet heter Frispel och börjar denna vecka. Starten skedde i tisdags på Teaterkaféet med den av Ole Forsberg sammanställda och regisserade föreställningen I huvudet på August.Det kan tyckas lite märkligt att Upsala stadsteaters höstserie i skapandets tecken inleds med en pjäs som handlar om en period i August Strindbergs liv, då dennes skrivande hade gått i stå. Och han i stället odlade ockulta upplevelser och använde all uppmärksamhet och energi på naturvetenskapen och försökte framställa guld på kemiskt vis. Men Nationaldiktaren är användbar i alla sammanhang och även detta. Så varför inte.I föreställningen förflyttas publiken rätt in i Hotel Orfila i Paris där Strindberg bodde våren 1896. Det slamrar från rör och ventilationstrummor. Så står han där på scenen i två upplagor. Skådespelarna Niklas Engdahl och Henrik Hellström är bägge iförda Strindbergsmask. Med den väldiga hårmanen upptill och rökrocken på, framställer de en av makterna, sitt eget samvete, en uppsjö av skuld- och skamkänslor hårt ansatt diktargigant. Strindberg har anledning att betrakta livet "som ett dystert skämt", påpassad som han är av försörjningsbördan för två familjer, av barnen från äktenskapen såväl med Siri von Essen som med Frida Uhl. Och även pressad av ekonomiska bekymmer för egen del.Så ser anslaget ut i den här av drömspelstekniken influerade föreställningen som drivs framåt av Niklas Engdahls och Henrik Hellströms dubbelseende lika mycket som av deras dubbelkommando. De munhuggs, för oavbrutet inre dialoger med varandra, delar upp sig i olika personlighetsdrag hos Strindberg, utbyter vildsinta blickar och kämpar om herraväldet i en ofta fyndigt utförd mental resa, där sikten är öppen inte minst till den för det dramatiskt verkningsfulla oöverträffade författaren. Ole Forsberg har i sin pjäs lagt stor vikt vid alla de motsägelser inombords som mer eller mind­re kännetecknar allas våra liv. Även om inte många utöver Strindberg kunnat ge allt detta motstridigt och tvetydigt en sådan levande åskådlighet.Underlaget för pjäsen är breven, "jag är nervös som en kräfta", men Forsberg har även vittjat bland de texter som har sin upprinnelse i infernokrisen, som pågick vid denna tid. Och Strindberg framstår i all sin ömklighet och allt sitt övermod ena stunden som ett litet skrämt barn och den andra med en självuppfattning av det grandiosa slaget. När rökrockarna läggs åt sidan och de båda skådespelarna uppträder i fotsida skjortor befinner sig deras Strindberg på Saint Louis-sjukhuset vid tillvarons absoluta botten med frågor som vem är och var är jag. Innan föreställningen är över är dock ordningen återställd. Och tillvaron återfår sin mening med fågelsång och blommor, som även de kan sjunga. Så som de gör för någon som hittat tillbaka till sin diktande ingivelse.Ole Forsberg har tillsammans med sina samstämda skådespelare skapat en liten innehållsrik, tänkvärd, med starka känslor kryddad och skickligt genomförd föreställning. Passa på att se den vid något av de få tillfällen som återstår.