Strindberg i textens våld

August Strindberg är en härlig filur. Alltid arg och mer eller mindre beredd att dö för att bevisa sin egen grandiosa storhet. Och samtidigt helt i textens våld på det sättet att hans pjäser med råge har överlevt hans egna aversioner. Hans livrädda kvinnoförakt är fortfarande genomborrat av glödande ilska, men pjäserna har för länge sedan bytt sida och känns alltmer som strukturalistiska illustrationer av hur befängd dikotomin manligt-kvinnligt faktiskt är.

V-Dala nations teatergrupp är förtjusta i just denna sida av Strindberg. Förra våren presenterade de en riktigt habil uppsättning av Fadren, och nu har turen kommit till det spända triangeldramat Fordringsägare, där den försmådde Gustaf under en akt i realtid lyckas krossa lyckan för sin exfru Tekla och hennes nya man Adolf. Det är ett spännande val. Fordringsägare är en tät och extremt laddad text, och minsta överspel kan få fatala följder.

Precis som teatergruppen förra året gjorde med Fadren gör man nu en anspråkslös och textnära tolkning av pjäsen. Scenografi, ljus och kostym håller sig också kring det föredömligt enkla. Ensemblen har själva regisserat och det har lyckats bra. I nitisk jakt på överspel kan man möjligen peka ut några överdrivet uppspärrade ögon, men inte mer än så. I början av enaktaren känns det i och för sig som om dialogen blir en smula deklamerande, men det beror nog mest på att Strindbergs megalomani är en underton också i hans mest naturalistiska texter.

Andreas Wetell i rollen som Adolf, Anders Ericsson som Gustaf och Sara Backman Prytz som Tekla ror på det stora hela i land pjäsen med råge. Publiken kan verkligen känna det ambitiösa arbete som ligger bakom uppsättningen, och ensembleregin har resulterat i en tajmning som till och med är snäppet bättre än man kan begära av en amatörteatergrupp. Under onsdagens föreställning var publiken inte fler än ett femtontal. Förhoppningsvis blir det större tillströmning under de återstående dagarna. Det förtjänar uppsättningen.

Strindberg i textens våld

V-Dala nationsteater gör en textnära version av Strindbergs Fordringsägare och imponerar med en otippat proffsig tajmning, skriver Sebastian Johans.