Strålande komedispel på Dramaten

Att läsa Muntra fruarna i Windsor måste vara rena karnevalen för en lingvist! Sällan skrämmer Shakespeare slag på språket så hejdlöst som här, där ordvrängeriet inte bromsas av existentiellt eller politiskt fokuserade monologer.
Enligt ett rykte från tidigt 1700-tal skulle dramat vara ett beställningsverk av Elisabeth I, som roats av
Falstaffgestalten i Shakespeares Henrik IV och gärna ville se figuren på kärleksäventyr. Pjäsen skulle ha uppförts vid en av strumpebandsordens högtider 1597.

Ryktet är kanske för bra för att vara sant, men sant är att denna komedi som slår över i fars fungerat så utmärkt på engelska scener att den fått en lätt nostalgisk aura. Muntra fruarnas Shakespeare är borgerskapets och värdshusens diktare med ena foten kvar i senmedeltiden.
Framför allt är pjäsen teater. Den är skriven för Shakespeares sällskap Lord Chamberlain's Men och utarbetad så att dussinet aktörer får tillfälle att visa sitt komiska register.

I sin regi följer John Caird den lokala anpassningens hårda lag och i scenografen Simon Higletts ljusa björkskog med himmel i fonden trollas en Carl Larssonvärld i pastell fram till musik i folkton.
Damerna bär långa klänningar och är åtsnörda, herrarna för tankarna till gångna tiders allmogelustspel.
Blonda björkmöbler, moraklocka i fonden och grön kakelugn förankrar skeendet i ett Sverige för drygt hundra år sedan.
På Dramaten kan man inte bygga på clown- eller performancetradition utan spelar relativt återhållet och varje skådespelare tillåts briljera
suveränt i enskilda scener.
Litet trevande är spelet i början och anspelningarna på björnhetsning, en konkurrent till teatern på
1500-talet, går inte fram, men när väl damerna har Falstaff i sitt grepp höjs stämningen såväl på scenen som i salongen.

Intrigen är enkel men situationskomiken elaborerad.
Falstaff har begått misstaget att skriva identiska kärleksbrev till fruarna Page och Ford, båda harmoniskt gifta och därtill väninnor.
Redan i andra akt är klumpigheten avslöjad. Fruarna låtsas besvara Falstaffs inviter, men utsätter honom för tre grymma hämndaktioner som straff för lustan.
Det är dessa ytterst välspelade scener som med sitt tempo och
sin eleganta regi blir föreställningens starkaste. Stina Ekblad och Thérèse Brunnander överdriver gester och tonfall teatraliskt utan att Börje Ahlstedts Falstaff, i själva verket uppfattad som en flamländsk fyllehund, anar minsta oråd.

Herr Ford (Pontus Gustafsson) är så svartsjuk att han sniffar på divanen där Falstaff suttit och rivalen måste osedd ta sig ut ur huset. Första gången hamnar Falstaff i en tvättkorg och slängs i Themsen, vars vatten vid denna tid uppenbarligen gjorde ett hygieniskt intryck. Andra gången kläs han ut till en av Herr Ford avskydd gumma och misshandlas med mattpiskan.
Dramat kulminerar i tredje uppgörelsen när damerna stämt möte med Falstaff i skogen och barnen, som utklätts till övernaturliga väsen, skrämmer slag på den gamle syndaren.

Falstaff är ett manschauvinistiskt fettberg, men Ahlstedt lyfter fram en sentimentalitet i rollen som gör honom så naivt ömklig att han får vår sympati, och skådespelaren förmår till och med skapa publikkontakt genom
en sufflering.
Kicki Brambergs brunklädda frodiga fru Quickly, kopplerska åt tre herrar som alla vill gifta sig med herrskapet Pages
dotter Anne (Sofia Pekkari) tar girigt emot arvodesslantarna, men satsar på rätt karl, d.s. den unge Fenton (Christoffer Svensson) som faktiskt älskar Anne och inte tar henne för gammelfarfars 700 pund.
En av Shakespeares vanliga teser är nämligen att guld kan köpa mark men kärlek drivs av ödet.

En utmärkt idé är att låta Mats Bergman göra pjäsens walesiske pastor till en godmodig göteborgare, vars blida religion möjliggör kompromisser.
Intensiv till implosionens gräns är Ingvar Kjellsons svartklädde böjde fredsdomare Shallow.
Den värld som framträder under lustspelsytan är skoningslös. Alla har sin egen agenda och bedrar varandra och feta karlar är det värsta fruarna vet.Alltså är det inte bara Falstaff som bedras, utan även paret Page.
I skogsscenen lyckas Anne rymma och gifta sig med sin Fenton, medan hennes båda övriga mer ståndsmässiga friare enleverar var sin förklädd dräng.

Slutscenerna är kända för att vara besvärliga. Farsen går över i ett mask- eller sagospel där allt slutar i dans och försoningsmåltid. Här blir det för mycket av blond älvalek och barn i luciakronor mot dunkelblå natthimmel med måne och stjärnor i Cairds iscensättning.
Det råbarkade och farliga försvinner. Men innan dess har Rolf Skoglunds, Jonas Bergströms, Björn Granaths och alla de andras strålande komedispel glatt en entusiastisk publik.

Strålande komedispel på Dramaten

Ett strålande komedispel gladde en entusiastisk publik som såg Shakespeares Muntra fruarna i Windsor på Dramatens stora scen, skriver Roland Lysell.