Storslaget vid livets grund

Att Tanja Lorentzons utförsgåvor som aktör även omfattar dragspel visste vi sedan förut. Här har hon sällskap av ytterligare sex musicerande skådespelare som trakterar samma instrument. När Dramaten nu sätter upp Leo Tolstojs bondedrama Mörkrets makt från 1888 fylls Lilla scenen av toner, klanger och rytmer som genast för tankarna till folkmusikens värld. Men Kim Hedås som svarar för dessa accenter i föreställningen låter också dragspelen förstärka det ödesladdade skeendet i dissonanser, hetsiga dueller och kvidanden. När hon inte använder instrumentets bälg för att markera personernas andning. I synnerhet vid de tillfällen då någons liv står på spel.

Regissören Michaela Granit har skapat en uppsättning med en starkt understruken existentiell puls. Här lever människorna i social och fysisk misär. Skeendet innehåller det mesta som kan återfinnas på tillvarons skuggsida: svek, bedrägeri, lögner, ond bråd död och ren ondska. Några ljuspunkter i traditionell mening är det knappast att tala om. Snarare står själva överlevnaden i förgrunden på denna samhällets botten där åtskilligt handlar om hur de mest utsatta pinar varandra i en oavbruten kamp för att inte hamna allra underst. Mörkrets makt är en pjäs om skuldbördor och drivkrafter som ger allt destruktivt i människolivet fritt spelrum. Där finns underlag för en diskussion om ansvar och moral. Men allra mest är det frågan om hur godheten drar det kortaste strået, när betydligt starkare krafter är i omlopp. Med tanke på Leo Tolstojs eget kärleksevangelium kunde man kanske tala om en värld där budskapet hos Nya testamentets Bergspredikan befinner sig i ett så gott som utsiktslöst underläge.

Det är Michaela Granits renodling av mekanismer giltiga för alla tider, som ger den här iscensättningen dess väldiga räckvidd. Visserligen har scenografen och kostymdesignern Karin Lind genom dräkter och en stiliserad dekor försett scenbilden med en försiktig förankring i det gamla Ryssland. Men den film som visas på ridån innan föreställningen med nutida stadsmiljöer, fondväggen under spelets gång med en byväg och en kyrka som överlevt Sovjettiden liksom sidorna där även en bil är avbildad låter samtidigt ana, att inte heller vår egen tid har långt till nedbrytningsprocesser av det här slaget. Därigenom får också den patriarkala samhällsordning som kommer till uttryck i pjäsen tillsammans med en förhistorisk kvinnosyn närmast tjäna som staffage. Det är den själsliga utsattheten hos de här människorna som är dramats viktigaste tema med fromheten och empatin som enda ljuspunkter.

Roberto Gonzalez i rollen som Akim knyter på så sätt an till ett i en lång tradition hemmahörande ryskt tankegods, där gudstro och värden som inre sanning och rättfärdighet utgör ledstjärnorna. Alternativet till en sådan religiöst förankrad hållning är Methinee Wongtrakoons Anjotka, styvdottern, vilken står för en medmänsklighet som en livskvalitet rakt av. Samtidigt fungerar Anjotka mera än någon annan som det membran där föreställningens mest finstilta nyanser blir synliga. Hennes självutplånande tjänstvillighet och strävan att hela tiden vara till lags mynnar till slut ut i en mardröm. Ur vilken Wongtrakoon försöker slita sig loss i en uttrycksfull gestaltning där scenspråket tar hjälp av mim och dans i några av föreställningens mest intensiva och gripande ögonblick. Närmare än så går det knappast att komma den plåga som är hela uppsättningens återkommande grundackord.

Det betyder också att allt vad dramat har som påminner om en thriller förflyttas till en nivå som vida överträffar dagens mer eller mindre påhittiga deckarintriger. Människornas villkor i den lilla ryska byn förändras i små steg och i takt med hur den ena lögnen ger den andra eller det ena sveket möjliggör nästa utvecklingsfas, där till slut det mesta som har med samvete eller inre spärrar att göra har förlorat sin bromsande funktion. Låt vara att Lil Terselius i rollen som Matrjona redan från början kan sägas företräda det ondas princip och den mörkrets makt som i överensstämmelse med pjästiteln har herraväldet. Ändå gör Terselius sin gestalt inte entydigt ond. Hennes farlighet består snarare förmågan att hyckla, utnyttja de sociala koderna för egen räkning och trycka på rätt knappar vid rätt tillfälle. Det är i denna förmåga att dölja de verkliga avsikterna som Lil Terselius mycket framgångsrikt hittat nyckeln till sin skickligt genomförda rolltolkning. Samuel Fröler dubblerar som bonden Pjotr och senare brudgummen. Som den förra genomskådar han hustrun Anisjas dubbelspel och otrohet med drängen Nikita. Men för Pjotr liksom för flera av de andra gestalterna är frågan om överlevnad betydligt större än det mindre problemet vem som ligger med vem. Här står i stället själva existensen på spel och den girighet han lägger i dagen handlar snarast om en omskrivning av de grundläggande livsvillkoren. Det är livet självt som är hans viktigaste motståndare. Fröler ger både tyngd och åskådlighet åt en sådan förankring av rollen.

Det är inte svårt att se att samma förhållande även gäller för Filip Alexandersons Mitritj, Hulda Lind Jóhannsdóttir som Akulina och Sylvia Rauan i rollen som kokerskan Marinka. Också de bidrar från varsitt håll till att ge tyngd åt regissören Michaela Granits med imponerande känslighet utförda läsart av pjäsen, indragna som de är i skeenden som de bara i begränsad omfattning kan bemästra av egen kraft. Tanja Lorenzons Anisja är revoltören i persongalleriet. Att alla hennes försök att reda upp och ta sig ut ur en omöjlig situation slår slint och i stället leder till ett alltmer svårbemästrat liv hör till de grundläggande förutsättningarna i dramat. Samtidigt finns det i hennes utveckling från stursk och stolt bondmora med åtminstone en smula av mänsklig värdighet i behåll till medhjälpare vid två mord en tragisk resning, som har mindre med hennes gärningar än med kampen mot livets alla omöjliga ekvationer att göra. Det är en imponerande genomfört. Detsamma gäller även Simon Norrthon som mycket förtjänstfullt gör Nikita, drängen som blir bonde och förslösar både sitt materiella och andliga kapital. Också Norrthon blir en åskådlig del av världsordningen i ett drama och en storslagen uppsättning av det alltigenom mäktiga slaget.

Storslaget vid livets grund

Dramatens uppsättning av Leo Tolstojs pjäs Mörkrets makt har blivit en mäktig och storslagen föreställning, skriver Bo-Ingvar Kollberg.