Storpolitiken blir förtroligt nära

När man hör ordet "mur" i samband med Israel, tänker man kanske i första hand på Klagomuren, vallfartsmålet på Tempelberget i Jerusalem. Sedan medeltiden en helig böneplats för mosaiska trosbekännare. Vad gäller uppmärksamhet har den under senare år fått stark konkurrens från ett betydligt nyare byggnadsverk, den barriär av betong och taggtråd som Israels regering håller på att uppföra på Västbanken. När den är färdig nästa år har den en längd på 78 mil.

Det är till denna gräns den brittiske dramatikern David Hare tar publiken i monologpjäsen Mur, som nu ges på Stockholms stadsteaters scen Bryggan. Alexander Öberg har regisserat Sven Wollter i en till det yttre som ett traditionellt föredrag utformad föreställning. Med en skådespelare av Wollters kaliber är det dock bara frågan om tiondels sekunder innan föreläsningen övergår till ett stycke fängslande berättarteater. Det är den levande publikkontakten som är den här föreställningens särmärke. Den för de flesta utomstående kanske mest svårlösta konflikten i hela världspolitiken kommer åskådarna alldeles nära.

Men det börjar med vågskvalp och vindbrus, en strandlinje med Medelhavet utanför, måsar och en segelbåt. Sven Wollter svarar själv för denna fondkuliss som växer fram på en whiteboard. Det är från detta vatten palestinierna på Västbanken är utestängda. David Hares text tar spjärn mot stämningar i folkdjupet. Den ifrågasätter bägge sidornas ståndpunkter, stannar till inför begreppet normal. Det som genast blir en problematisk storhet i samband med signalorden "stängsel" eller "rassegregationsmur". Benämningar som avslöjar vilket läger som talar.

Och på det sättet framställs åtskilligt i uppsättningen. Man kommer att tänka på den välkända ankharen eller de bägge motställda profilerna av två ansikten som lika gärna kan sägas avbilda en vas. Det är perspektiv av det slaget som David Hare väger mot varandra i den här föreställningen. Sven Wollter intar för det mesta en neutral hållning, fördelar tryckstyrkan och röstvärmen, intensiteten och engagemanget mellan de inblandade utan att ge någondera företräde. Mot den ena sidans maktutövning står den andras brutalitet.
David Hare som själv vistats i området i omgångar och har vänner bland både israelerna och palestinierna låter ofta dessa komma till tals. Till det som ger föreställningen en särskild puls hör resorna med bil till Nablus och Ramallah med detaljer som gör vardagslivet speciellt tydligt. Några tankar om Jerusalem ger en historisk dimension åt det allra senaste förloppet. Onekligen blir avståndet i iscensättningen milsvitt mellan den karta som Sven Wollter vecklar ut och den plansch över Det heliga landet som förr i världen hängde i salarna i den svenska folkskolan.
Wollters skådespelarkonst imponerar med sin avväpnande förmåga att skapa förtrolighet kring de här politiska frågorna. David Hares budskap om försoning är något man gärna lyssnar till. Även om den konflikt som lett fram till den absurda muren nog kan ses ur ännu flera aspekter än de som kommer fram i den här debattpjäsen.

Storpolitiken blir förtroligt nära

Lagom till 20-årsminnet av Berlinmurens fall spelas i Stockholm David Hares pjäs om den mur som i dag uppförs på Västbanken. Bo-Ingvar Kollberg imponeras av Sven Wollters skådespel.