Storheten i diktningen betonas

Gustaf Fröding är en av svensk litteraturs allra mest folkkära gestalter. Och detta både i kraft av en diktning, som blivit var mans egendom, och genom ett livsöde som inte undgår att göra intryck. Till denna tidning står han i ett särskilt förhållande. Värmlandsskalden Fröding, som också ingår i Fyrisstadens litterära profil och är gravsatt på Uppsala gamla kyrkogård, var vid förra sekelskiftet medarbetade i UNT.
En handfull av dikterna men även åtskilligt av levernet har Agneta Elers-Jarleman knutit an till, när Stockholms stadsteater på sin scen Bryggan med premiär under helgen som gick nu ger föreställningen Kärleksköparen - Fröding naked. Elers-Jarleman är både dramatiker och regissör för uppsättningen, som tillkommit i samverkan med Marionetteatern. Gunnar Edander har tonsatt ett 15-tal av dikterna och de utgör en del av grundstämman i framförandet. Det har knappast varit syftet med den här pjäsen, att spela fram en regelrätt biografi som belyser Frödings hela personlighet.

När Agneta Elers-Jarleman tidigare så framgångsrikt skapat diktarporträtt av bland andra Karin Boye, Harriet Löwenhjelm, Sonja Åkesson eller Strindberg är det några utvalda aspekter som stått i förgrunden. Samma koncept kommer till användning denna gång. En viktig utgångspunkt har varit Johan Cullbergs bok för några år sedan, Fröding och kärleken. Den närmar sig sitt ämne från psykodynamiska utgångspunkter. Ett sådant tillvägagångssätt är inte helt vanligt i dag, när mera kognitivt inriktade skolbildningar bestämmer färdriktningen till gåtan människan.

För Agneta Elers-Jarleman är det Frödings självbild och förhållande till kvinnorna som det här dramat handlar om. Och hon går då tillbaka till de allra tidigaste erfarenheterna av en mamma, som efter förlossningen inte förmådde knyta an till sitt barn. Medan andra fick ta över utan att kunna ersätta den första livsviktiga kontakten. Vilket ledde till att även den grundläggande tilliten fick sig en allvarlig törn och de efterföljande utvecklingsstadierna i hög grad kom att präglas av detta otillräckliga, inledande möte med en annan människa.
@3a Text ui:Det som också ger föreställningen dess speciella prägel är att det bara är några av de allra mest kända och spridda dikterna som kommer till användning. I stället har Elers-Jarleman hittat sitt eget urval i ett drama som i hög grad speglar ett livsförlopp, där barndomstraumat upprepas gång på gång. Utan att någon läkning i efterskott kommer till stånd.
Ett påtagligt stöd för en sådan läsart har pjäsen i Peter Holms suggestiva scenografi med en källaratmosfär med väl patinerad rekvisita. Här råder det omedvetnas primat över vardagslivets alla tillkortakommanden. Till detta kommer de meterhöga dockorna som medverkar i föreställningen. Thomas Lundqvist är deras upphovsman och de är försedda med ansikten som i sin åskådlighet ger en extra dimension åt pjäsens problematik. Framför allt kommer de till användning för att förstärka och renodla känslouttrycken. Här har Helena Nilsson, som förutom att sköta dockorna också med stor lyhördhet medverkar i dialogen, hittat en spelstil som i sin exakta återhållsamhet ofta är starkt gripande.

Gunnar Edanders nya tonsättningar med mjuka melodier och vackra klanger förmår även de i sin förnämligt avlyssnade samstämmighet med texternas musikalitet och inre puls att tillföra uppsättningen ytterligare laddning.
Ofta svarar de, i samspel med flera av dikterna, för den verkningsfulla motpolen till all den svärta och beska som kännetecknar Frödingporträttets oavlåtliga brottning ur underläge med drömmar, längtan och drifter. Allt det som för det mesta mynnar ut i nederlag, skam, självförebråelser och självdestruktiva utlevelser. Åtskilligt i Ole Forsbergs rollgestaltning av Gustaf Fröding handlar därför om ett människoliv sett från insidan.

En hel del av spänningsfältet i föreställningen uppstår därigenom i kontrasten mellan en till det yttre stark och fysiskt oantastlig människa och den inre misär, kännetecknad av skörhet och bräcklighet, som utgör om inte hans sanna jag så åtminstone den belägenhet som blivit hans livsöde. När någonting når så nära det går att komma vad man upplever som texternas djupaste innehåll, brukar det finnas skäl att tala om en kongenial tolkning. Det är ingenting mindre än en sådan Ole Forsberg åstadkommer. Förutom att vara navet i skeendet är det hans obestridliga förtjänst att uppsättningen blir så berörande och stark.

Samma förhållningssätt utmärker även Agneta Elers-Jarleman både när hon utformat pjäsen och när hon är dess regissör. Där finns inga försök att förbättra genom att förändra. En dramatiker och iscensättare som i så här hög grad lyssnar på och litar till texten är värd all erkänsla. Resultatet är en föreställning som lägger ytterligare pusselbitar till bilden av Gustaf Fröding och betonar storheten i hans diktning på ett sätt som är alltigenom imponerande. På samma gång som skådespelet bör ha en hel del att ge även dem som tycker att de känner honom sedan länge.
Att de allra sista dikterna är med i sammanställningen är ett kriterium så gott som något på hur ingående dramatikern tagit till sig insikten att hela författarskapet och produktionen hänger ihop. Men också att just dikten var hans ojämförligt viktigaste livspuls i en tillvaro, ofta lika fylld av främlingskap som av plåga. Och i ett socialt sammanhang där dåtidens förväntningar på mansrollen, ett sidospår i föreställningen, bidrog till flyktbeteenden av skilda slag. Eller där rädslan för att bli avvisad eller övergiven bidrog till det galler om vilket dikten En ghasel, som finns med, berättar.

Att sedan Agneta Elers-Jarleman vid ett par tillfällen även passar på att skoja en smula genom att i några stilbrytningar apostrofera såväl Färjestadshallen som guidebokserien Lonely Planet och hockey på tv är ingenting att säga något om. Det skulle Gustaf Fröding själv, iklädd sjukhusskjortan från Upsala Hospital som han är i den här iscensättningen, nog heller inte ha gjort.

Storheten i diktningen betonas

Ole Forsbergs tolkning av Gustaf Frödings livsöde och dikter är kongenial i pjäsen Kärleksköparen - Fröding naked, som nu ges på Stockholms stadsteater och dramatikern och regissören Agneta Elers-Jarleman har åstadkommit ett storverk, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.