Regissören Thommy Berggren och skådespelaren Ingvar Hirdwall har blivit lite av ett radarpar på Stockholms stadsteater. Tillsammans har de en rad fantastiska föreställningar bakom sig som Becketts I väntan på Godot och Pinters Fastighetsskötaren och Hemkomsten.
I lördags var det så dags för en återförening. Nu med Becketts, sällan spelade, enaktare Krapps sista band, som just nu märkligt nog också uppförs på Göteborgs stadsteater, samt Akt utan ord. Den senare med den betydligt yngre Michael Jonsson, senast hyllad i stadsteaterns Martyrer.
Man kan inte påstå att de båda pjäserna har särdeles mycket gemensamt mer än dess författare och att de spelas utan eller knappt med något tal. Ja, det skulle vara det totala misslyckandet som präglar de bägge männens liv. Och ensamhet.
Den som redan i inledningsscenen känns i de mörka ryggtavlorna mot det svartvita projicerade vinterlandskapet. Poetisk som i en tavla. Och som till slut övergår i en gulaktig öken och Akt utan ord.
Michael Jonsson bokstavligen snubblar in över scenen, slås till marken liksom av sig själv gång efter annan. På samma sätt som han – trots inskickade ”stimulin” samt en uppfodrande och mycket enerverande visselpipa – efter ett tag ger upp och istället försöker ta sitt liv. Något han naturligtvis också misslyckas med.
Inte mycket bättre har det gått för den åldrade Krapp, som alla år, liksom även denna, på sin födelsedag sätter sig vid bandspelaren för att summera det år som gått. Den här gången fastnar han dock istället i avlyssningen av sitt yngre jag.
Det dröjer nästan en timme innan det första ordet yppas – en lång, och emellanåt lite väl seglivad, resa till ett cresendo av storartat slag.
För när väl Ingvar Hirdwall öppnar munnen, även om det inledningsvis mest bara är hummanden och svordomar, hänger jag vid hans läppar. Fylls jag av den där magin som gör att världen upphör och allt stannar i ett nu som jag önskar aldrig ska ta slut.