Storartad teater mellan liv och död

Som regissör är Thommy Berggren i första hand en lyssnare. Det är så han tidigare med stor framgång närmat sig nobelpristagaren Harold Pinters verk och dess glidningar mellan olika verklighetsplan. Den här gången har han lagt örat tätt intill Henrik Ibsens Vildanden och vänt sin i lördags på Stockholms stadsteater premiärvisade uppsättning inåt mot pjäsens inre puls och allt vad där finns av skiftande stämningar som har med överlevnad i skilda former att göra. Det är med textens och rollfigurernas andetag, hjärtrytm och känslolägen i förgrunden Berggren låter föreställningen ta plats på Klarascenen. Resultatet är storartad teater, som utmanar gränsen mellan liv och död och griper tag i publiken utan misskund.

Så skall det naturligtvis vara när som här en ung människas liv står på spel. Och Josefin Ljungman, som nu gör sin första riktigt stora roll på de stockholmska scenerna, anger uppsättningens stämton med sådan väldig kraft och utstrålning att hon, som det kan heta ibland, spelar skjortan av sina medaktörer. Och det vill inte säga lite, eftersom de tillhör svenskt teaterlivs mest meriterade och namnkunniga skådespelare.
Ett sådant genomslag med en gång hör kanske inte till vanligheterna, i all synnerhet som det i dagens teaterliv ryms många rikt utrustade, unga scenbegåvningar. Men så starkt berörande som Josefin Ljungman är som Hedvig, får hon Ibsens pjäs från 1884 att framstå som vore den alldeles nyskriven. Fjortonåringen Hedvig i den här föreställningen har många själssyskon i dagens skilsmässopräglade och narcissistiska vardag, där familjen inte längre är samhällets minsta enhet och där unga människor alltför tidigt tvingas ta ett ansvar de egentligen inte är mogna för. Inte minst för sina egna liv när de vuxna sviker. Utan att regissören gör ett endaste dugg åt formen, blir Ibsen i den här iscensättningen vår egen samtids lyhörde krönikör.

Knappast har väl livslögnsmotivet förut varit lika tydligt och nutida i en uppsättning, som också går på tvärs mot den förkärlek för att reducera alla dagens samhällsproblem till moraliska frågor för att utlösa en därur till intet förpliktande indignation. Betonar man, som Thommy Berggren i sin instudering, livslögnernas överensstämmelser med människans hela uppsättning av jagförsvar blir tonen onekligen både mera ödmjuk och försonlig.
Det är vad som sker i en föreställning, som bygger på människoöden vilkas livsvilja hänger på en skör tråd. Ingvar Hirdwalls gamle Ekdal är i tonfall och kroppsspråk en av tillvaron redan krossad människospillra, vars jagförsvar helt brutit samman och därför enbart värd vår odelade empati enligt Berggrens sätt att närma sig frågan.
Johan Rabaeus i rollen som Hjalmar Ekdal håller sig under större delen av förloppet upprätt med fantasier om en uppfinning som en gång för alla skall återge hela familjen dess forna glans. Men det går även att närma sig far och son Ekdal som är de bägge konstnärer med inbillningskraften levande och intakt. Konstens förmåga att vara en tillflykt och att hjälpa en människa att överleva är en välkänd företeelse. Här ger Thommy Berggren en sådan uppfattning sitt fulla stöd.

Den som i stället framställs i så tvivelaktig dager det bara är möjligt är sanningssägaren Gregers Werle, anförtrodd Peter Andersson, till vars sadistiska böjelser och framtoning som en fullfjädrad fundamentalist regissören förlagt föreställningens mest hårtslående diskussion om livslögnens och hyckleriets anatomi.
Den förmildrande omständigheten är en ouppklarad fadersrelation. Det talas vid ett flertal tillfällen om blindhet i Ibsens drama. Här översätts denna oförmåga att se till destruktiva böjelser utan gräns. Genom att den grymhet som blir följden i sista hand drabbar ett aningslöst och godtroget barn, tangerar uppsättningen i det avseendet det outhärdliga.
Thommy Berggren lindrar upplevelsen en smula genom att strax innan lyfta fram Hjalmar Ekdals löjeväckande, självupptagna och bortskämda sidor. Men det är ändå Hedvigs skri, scenen när hon klamrar sig fast vid faderns ben och när hon till slut ensam beger sig ut till vildanden på vinden som dröjer sig kvar allra starkast på näthinnan. Regissörens öra mot texten har onekligen fått honom att hitta alldeles rätt till dramats djupaste smärtpunkter.

Samtidigt är balansen i föreställningen väl tillgodosedd, inte minst genom Niklas Falk i rollen som doktor Relling som här ger utlopp för betydligt mera temperament än vad som brukar vara vanligt. Att hans argument visar sig väga alltför lätt har dock snarast med verkligheten att göra. Och med ondskan i denna pjäs. Som på så sätt också lyfter fram aspekter som har med människans existentiella grundvalar att göra.
Inte heller Marie Richardsons driftiga och praktiskt inriktade Gina Ekdal är särskilt framgångsrik, när hon försöker hindra ett obönhörligt skeende från att fullbordas. Det är den antika ödestragedins mönster som gäller, och Sten Ljunggren som direktör Werle visar hur förloppet sträcker sig över flera generationer.
Så har Thommy Berggrens instudering av Ibsens Vildanden blivit en uppsättning, som i sista hand ställer spörsmålet om det värdefulla i livet och om vad som är sanning. För den som vill att teatern skall vara ett forum för de stora livsfrågorna är det här den givna föreställningen denna höst.

Storartad teater mellan liv och död

För den som vill att teatern skall vara ett forum för de stora livsfrågorna är Thommy Berggrens uppsättning av Ibsens Vildanden på Stockholms stadsteater den givna föreställningen denna höst, skriver Bo-Ingvar Kollberg.