Stora skådespelare i liten pjäs

När teaterföreställningar är framgångsrika och lockar stor publik brukar filmmakarna hålla sig framme. Med När Sally mötte Harry har man gått den motsatta vägen. Nora Ephrons filmmanus har blivit pjäs och ges nu på Stockholms stadsteaters Lilla scen med premiär i torsdags kväll. Dramat är i sitt grundutförande en kärlekskomedi av det underhållande och lättviktiga slaget och lite kan man fundera över att den hamnat på Stockholms för närvarande mest uppmärksammade institutionsteater. Men regissören Emma Bucht har skickligt utnyttjat att hon haft ett par av Sveriges allra bästa aktörer till sitt förfogande. Den luftiga och i normala fall snabbt förbiglidande pjästexten ges en lyftning, som övergår till rena uppvisningen av vad stora skådespelare kan åstadkomma också utifrån det enklaste underlag. Här är det gestaltningen som styr dialogen, rollernas mentala gensvar som bestämmer tajmningen och karaktärernas olika grad av komplikationer som avgör tempot. Alltså tvärtemot hur rena komedier vanligtvis brukar sättas upp. Men vad man förlorat i lättfångade, publikknipande muntrationer vägs i stället upp av utrymme för eftertanke. Visst är föreställningen i många stycken mycket rolig. Men där finns också ett allvar som gör att upplevelsen inte bara resulterar avkoppling för stunden. Med Eva Röse och Jakob Eklund på scenen blir själva framförandet en högtidsstund för alla vänner av skådespelarkonst i den högsta skolan. Att filmens sätt att berätta fått följa med till den här teaterversionen märks tydligast i de snabba scenväxlingarna. Lars Östberghs spelplats har kala, svarta väggar och mitt på golvet roterar en likaså svartfärgad kub och tillhandahåller nödvändig rekvisita. Det medger en smidig och snabb iscensättning men också möjligheter att bromsa upp skeendet när en fördjupning är önskvärd. Det första i raden av dessa avbrott sker i en hiss som fastnat och därmed är också utgångsläget givet för den mer än ett dussin år långa betänketid som de båda huvudrollerna tar på sig, innan de till slut kan komma till skott.Eva Röses Sally är avmätt, omständlig, kontrollerande, mån om sin integritet men under ytan också försedd med ett inre känslokaos som växer fram till ett grundligt rollporträtt. Därutöver har hon några av sina höjdpunkter i en fejkad orgasmscen och i en självuppgörelse av det oemotståndliga slaget, när hon känner sig förorättad av hela livet och går till rätta med tillvaron i stort. Men det finns samtidigt en inåtvändhet i rolltolkningen som utgår från ögonen och tar hjälp av såväl mimik som ett på nyanser proppfullt kroppsspråk och som väl egentligen hör hemma i en helt annan pjäs. Men gång på gång inträffar det riktigt överraskande med den här föreställningen, att Eva Röse förser och laddar den med en räckvidd, som når långt över dess förutsättningar. Det är alltigenom storartat gjort. Jakob Eklunds Harry går en något enklare väg med sin betydligt grundare Harry. Hans ego är stort som en fotbollsplan, rollen förenar både macho- och mansgrisdrag i sin framtoning och uppträder gåpåigt burdust inte minst i sexuella ting. Ändå finns även hos Eklund en knappt märkbar men i helheten synlig fördröjning i reaktionerna, som gör gestalten till mycket mera än en typfigur. Utan en sådan fördjupning hade balansen säkert uteblivit i samspelet med Eva Röses Sally. Men här färdas Eklund med en skickligt förvaltad lyhördhet.Johan Paulsen och Lotta Östlin Stenshäll dubblerar i pjäsens övriga roller som vännerna Amanda/Marie och Tom/Jess. Östlin Stenshäll är en variation på temat om den långa betänketiden, när hon förgäves går och väntar på, att den gifte man som är föremålet för hennes känslor skall bryta upp från sitt äktenskap. Paulsen, för kvällen utrustad med en konstnärlig kalufs som heter duga, ligger mera åt karikatyrhållet när han lever upp till fördomarna om hur en författare är beskaffad. Här finns stänk av självironi som både har med litteraturen och teatern att göra. Och som övergår till oblandad ironi i slutscenens ömma kärleksscen där ljussättaren Lena Hällström samlat ihop vad teaterförrådet har av rödfilter. I stället blir det vänskapen, dess förutsättningar och uttryck, och den mänskliga tilliten som ett livsvärde som får sista ordet i den här föreställningen. Och detta samtidigt som den förestående julen, "inställsamhetens högtid", tilldelas ett litet nålstick. Trots glädjen över de överdådiga skådespelarinsatserna är det dock svårt att inte undslippa sig en suck till slut: med de här aktörerna i ensemblen borde hela världsdramatiken stå till teaterns förfogande. Varför inte utnyttja den möjligheten!