Vad fick geniet Beethoven att ägna sina sista nedbrutna år åt att komponera 33 variationer på en enkel vals av den konstnärligt obegåvade musikförläggaren Anton Diabelli? Den amerikanska musikvetaren Katherine Brandt söker svaret i Moisés Kaufmans pjäs 33 variationer. Det är en skickligt sammansatt text i 33 scener ackompanjerad av Beethovens variationer och Missa Solemnis och det är lätt att förstå varför den – med Jane Fonda i huvudrollen – blev en braksuccé på Broadway när den spelades där under några månader förra våren. 33 variationer är angloamerikansk i sin drivna dramaturgi och teknik med en fascinerande berättelse där författaren med lätt hand ställer de stora frågorna om konsten, livet och döden, som får åskådaren att känna sig både beläst och intelligent. I Sverige är Uppsala stadsteater först med att sätta upp 33 variationer och mycket talar för att uppsättningen har potential att bli en publikframgång också här.
Viveca Dahlén som forskaren Katherine Brandt och Gustav Levin som porträttlik Beethoven är två briljanta kraftpaket i den eleganta föreställningen. Den besatta forskaren och den besatta musikern möts på olika plan och båda är de förlamat oförmögna att vara emotionellt närvarande på andra mer vardagliga plan än i sitt forskande och skapande. Det är två intressanta och trovärdiga dramakaraktärer som mejslas fram ända in i detalj av Dahlén och Levin. Mellan dem uppstår
ett slags eget kreativt rum ,där de båda på liknande vis tappar kontakt med sin omvärld.
Beethovens Diabelli-variationer – bland världens mest berömda pianokonserter – fungerar som intelligent ledmotiv och rekvisita i den
fina skildringen av hur en cerebral kvinnlig akademiker närmar sig döden och sin dotter via en intensiv inlevelse i hur Beethoven skapade.
Kaufman verkar väl inläst på forskningen om Diabelli-variationerna och skildrar också skapandet av variationerna såsom hans första levnadstecknare, Anton Schindler, återberättade det och såsom forskningen har kunnat rekonstruera den. Schindler finns också med på scenen som Beethovens trogne uppassare, gestaltad slugt tillbakahållen av Crister Olsson. En godmodig och driftig Diabelli spelas av Aksel Morisse.
Från New York flyger den dödsjuka Katherine Brandt med Schindlers biografi i handbagaget till Bonn för att i Beethoven-arkivet hitta sin sanning om Diabelli-variationerna och kunna färdigställa sin Beethoven-monografi innan hon dör i den obotliga muskelsjukdomen ASL. Där knyter hon i döden an till den tyska forkarkollegan Getrude
Ladenburger, gestaltad av Tytte Johnsson. Kvar Katherine en bekymrad dotter Clara (Mirja Burlin) och sin sjuksköterska Mike (Robin Keller). De inleder ett förhållande och följer efter Katherine till Bonn för att få vara tillsammans med och vårda den döende.
Handlingen skiftar dramaturgiskt skickligt från New York till Bonn och mellan Katherines arkivforskning och dödskamp i Bonn och Beethovens skapande av variationerna i Wien på 1820-talet. Gunnar Ekmans panelgardiner ramar in de avskalade miljöerna med belysning som får gardinerna att bli murar, arkivskrifter och klaustrofobisk instängdhet. Och bakom genomlysliga gardiner sitter pianisten Maria Rostotsky föreställningen igenom vid en flygel och spelar Beethovens variationer som ljus och rymd in i dessa instängda jordeliv.
Vad har då slutligen Katherine Brandt och Kaufman att säga om Diabelli-variationerna? En av pjäsens finaste scener är när alla sju skådespelare befinner sig tillsammans på den stora scenen och likt ett partitur lyckas visa hur inre stämmor i respektive karaktär hittar gensvar hos de andra. Det är också den tolkning av 33 variationer som Katherine Brandt på dödsbädden kommer fram till är den rätta och som hennes dotter på ett amerikanskt emotionellt uppskruvat vis leverera i dramats slutscen, fint nedtonat spelad av Dahlén och Burlin.
Den stora konsten i Beethovens 33 variationer på en enkel ölhallsvals
är, enligt Brandt, förmågan att i de banala händelser och känslor som
livet består av lyckas urskilja hur just allt det alldagliga vi har gemensamt med varandra är vad som måste utgöra stoff till en hel och sammansatt mening med livet. Beethovens förmåga att i så fall lyfta vardagliga iakttagelser om livets mening till riktigt stark konst räcker dock inte för att Kaufmans pjäs ska lyfta till något högre än god underhållning – vilket väl i och för sig är gott nog.