Stor Nancy Viktoria i Borås

Från Uppsalauppsättningen minns vi Tå-Pelles stuga på sandplätten vid rullstensåsen i Vendel. Det var härifrån Nancy Viktoria inledde sin bildningsresa ut i världen och bröt sig loss ur 1930-talets sociala underläge och fattigdom. Nu ger Borås Stadsteater Gunilla Boëthius känsligt utförda dramatisering av Elsie Johanssons tre romaner med premiär i lördags kväll.

Också på Västgötaslätten har det uppländska nationaldramat hittat rätt på allt vad texten rymmer av berättarkraft och lyhördhet för vad mänsklig okuvlighet och inre styrka vill säga. Men regissören Maria Hörnelius låter också traditionen från de folkliga lustspelen ingå i grundkonceptet. Det betyder att pjäsen vunnit i bredd när folkscenerna fyller skeendet. Det gäller både vid midsommarfirandet och vid de andra festerna, när sedvänjorna från förr ger förloppet sin särskilda accent. Likaså tillför Anna Gustavssons musik dimensioner, som inte funnits där förut. Och det sker emellanåt med ovanliga instrument som vattenfyllda glas eller genom spel på såg.

För pjästolkningen är dessutom scenografin, som skapats av Lars Jacob Jacobsson, den kanske allra viktigaste ledtråden. Runt scenen löper en uppbyggd bana som inramar skeendet. Innanför är stugan belägen, dock bara som antydningar med några bord som kan användas som stolar, en emaljerad hink och ett handfat. Här råder en transparens som tillåter fri inblick rakt in till det familjeliv som pågår. Det betyder att det vid sidan av de ekonomiska villkoren blir rädslan för skammen mera än något annat som styr människornas liv. Ingenting finns som kan hejda skvallerövervakningen. Det är den del av jantelagen som brukar kallas glesbygdsmentalitet, som utgör den avgörande drivkraften. På så sätt får de tre svartklädda kvinnor som representerar denna uppgift likheter med ödesgudinnor, samtidigt som de för tankarna till häxorna i Macbeth.

Men föreställningen av Nancy Viktoria på Borås Stadsteater glömmer för den skull inte att berätta om Nancygestalten och hennes livsöde i stark motvind i en ogin och förminskande omgivning. Johanna Lazcano Osterman gör rollen den här gången. Hon är en Nancy Viktoria, vars begåvning och läshuvud lyser klarare än någonsin.
Där livserfarenheterna inte hunnit bli annat än av det begränsade slaget, framstår de intellektuella utförsgåvorna som desto mera verkningsfulla verktyg. Det är med dem hon bjuder närområdet motstånd. Även om det sker till priset av en väldig ensamhet. Men hon saknar för den skull varken ett övermått av tåga, sprittande livslust eller en djupt inombords förankrad empatisk förmåga. Johanna Lazcano Osterman röjer sin scenbegåvning i sitt spårsinne för så många nivåer hos titelrollen, att själva gestalten nästan blir ett drama i sig.

Som Morsan i föreställningen förankrar Gunilla Larsson sin roll i en utstrålning av trygg självklarhet, som blir mycket verkningsfull. Här finns en omsorg, som utvecklats till ett sätt att leva och just därför förblir opåverkbar av alla hyenainstinkter runt omkring. Jussi Larnö gör Farsan med en gammaldags mansrolls svårigheter att hantera andra känslor än de öppet aggressiva. Ändå ryms i de olika skeendena en mängd nyanser, som Larnö hanterar med stor skicklighet. Och mot slutet får han i sitt tysta protestskrik mot livets alla orättvisor en tragisk resning av mäktigt slag.
Jennie Rydén är mellansystern Betty, den av alla försummade, som försöker kompensera sina erfarenheter av brist på sitt eget vis. Här finns ett annat slags utsatthet och Rydén gör dess sårighet mycket tydlig.

Med storasyster Dora får uppsättningen sitt starkaste genomslag för den längtan bort som utgör ett av grundackorden i Gunilla Boëthius dramatisering. Det är även med Dora som förebild som Nancy Viktoria försöker hitta styrsel i sitt eget vilsna känsloliv och för den tillvaro som väntar. Eva Claar ger rollen övertoner av en oskuldsfullhet och vekhet, som kommer hela föreställningen till godo. Över lag når regissören Maria Hörnelius mycket långt i sina ambitioner att göra gestalterna så mångskiktade som det bara är möjligt.

Scenen där Farsan och Morsan grälar och invektiven flyger genom luften visar fram ytterligare en viktig aspekt i det här dramat. Den väldiga otryggheten hos Nancy Viktoria med dess lika mycket materiella
och sociala som psykiska förankring.
Annars är just familjesammanhållningen hos den här hårt ansatta lilla gruppen människor ett av de inslag som får stort utrymme. Att låta elever från Bäckängsgymnasiets estetprogram vara med i föreställningen som skolbarn är en välfungerande idé.
Och eftersom de inte enbart gör statistroller, kommer deras medverkan säkert att avsätta flera scenspår framöver.

Du skall vara som du är, löd Doras budskap till Nancy Viktoria i Uppsalauppsättningen. Dora får även det sammanfattande sista ordet den här gången. Men då i uppmaningen till sin syster att bara göra det som hon själv vill. Oavsett vad omgivningen har för åsikt. I bägge fallen handlar det inte så lite om att bjuda skammen motstånd. Så även om tyngdpunkten flyttats en smula, är det samma känsla som går igen för de pjästextens djupaste källådror som utgör förutsättningen för det här dramat. Maria Hörnelius har gjort stordåd. I det har också Gunilla Boëthius och Elsie Johansson sin beskärda del. Att de möttes av stående ovationer från publiken så fort de visade sig på scenen vid applådtacket är onekligen bestickande vad gäller allmängiltigheten hos den här innehållsdigra pjäsen.

Stor Nancy Viktoria i Borås

Uppsättningen av Nancy Viktoria i Borås är ett stordåd som lyfter fram bredden i Elsie Johanssons diktade värld, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.