De flesta känner nog till intrigen i Peter Shaffers pjäs Amadeus, inte minst tack vare Milos Formans världsberömda filmatisering från 1984: Hovkompositören Antonio Salieri återberättar historien om mötet med geniet Mozart, ett möte som får den mediokre men gudsfruktige Salieri att koka av avund, bryta sitt kontrakt med Gud och till sist göra allt för att motverka den vida överlägsna kompositören.
Pjäsen, vars sanningshalt man nog bör ta med en nypa salt, har nu danska regissören Peter Langdal gjort till en pampig helaftonsföreställning på Dramatens stora scen, med levande musik, praktfulla kostymer och snygga scenografiska lösningar. Här finns alla ingredienser för en bred och lyckad publikföreställning: En underhållande historia, stilfullt iscensatt med fägnad för såväl öga som öra, samt sådär lite lagom djup och innehåll.
Och så en stor stjärna förstås. Dramatenpubliken tenderar ju att älska sina sådana. I det här fallet Johan Rabaeus som imponerar genom att, tja, vara Johan Rabaeus. Visst finns de lite överteatrala manéren där, men Rabaeus övertygar ändå som Salieri - medelmåttornas skyddshelgon. Kanske har det med pjäsen och dess tema att göra, men är inte musikaliteten och rytmiken i Rabaeus replikföring särskilt tydlig här?
Föreställningen bjuder också på en Dramatendebut. Adam Pålsson, redan rikskänd för rollen som Rasmus i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, gestaltar den barnsliga, hyperaktiva, verbalt vulgära men fullständigt gudabenådade Mozart. Det är utan tvekan en lovande debut. Övriga i ensemblen hamnar ofrånkomligen i skuggan av de två kompositörskombattanterna, men nämnas måste också Jennie Silfverhjelms till en början frigjort levnadsglada och till sist desperat kvästa Constanze, samt Andreas T Olssons lätt bortkomna och komiska Josef II.
Amadeus på Dramaten är ingen stor uppsättning. Pjäsen är formad lite som en monolog med insprängda spelscener och här förblir karaktärerna kring ciceron Salieri aningen för skissartade. Men visst, kompetent underhållningsteater är det. Rabaeus lyfter i sin gestaltning också fint fram pjäsens grundläggande teman. Det handlar om skönhetslängtan och konstnärlig fåfänga, om hur den gudomligaste skönhet kan rymmas i det mest banalt mänskliga. Självklart påminns man här också om det där mirakulösa och odödliga fenomen som på samma gång är både roande underhållning och stor konst – Mozarts musik.