Stig Dagermans sista dagar i pjäsform

Det är lika mycket stämningar från en litterär epok som ett enskilt livsöde som fyller scenen när Dramaten nu ger pjäsen om Stig Dagerman, Strömming på Cattelin. Samtidigt som tyngdpunkten ligger på den alltför tidigt bortgångne diktarens allra sista dagar på ett hotellrum, väcks också till liv de känslomässiga strömningar i tiden som vi brukar förknippa med det litterära 40-talet.Det är inte utan att även den modernism som bröt igenom på bred front under efterkrigstiden fått avgöra dramats form. I stället för att berätta i traditionell mening låter pjäsförfattaren Lucas Svensson handlingen kretsa kringolika mentala tillstånd och stillbilder med anknytning till Stig Dagermans texter, alltifrån debuten 1945 med romanen Ormen.Likaså följer personteckningen i pjäsen mönster som blev formmässigt allmängods vid denna tid. Så är Dagerman själv uppdelad i inte mindre än fem olika roller, var och en med namnet Stig. Och att det rör sig om de många olika jagen hosen och samma människa understryks också av scenografen Åsa Lieberaths dräkter. Förebilden har varit det berömda fotografiet med Dagerman på isen utanför Stavsnäs 1951 iförd vapenrock, läderstövlar och en fårskinnstova.Det är i den kostymeringen de uppträder, Johan Lindell, Torkel Petersson, Per Svensson, Jon Karlsson och likaså den roll med en mycket ung innehavare som går under benämningen Lille Stig. Utöver detta har regissören Emil Graffman heller knappast haft några ambitioner åt det realistiska hållet när han utformat gestalternas turer på scenen. Här handlar det snarare om uttrycken för olika nivåer hos ett enda jag, när det gått sönder och splittrats i skilda delar.Vad pjäsen på så sätt och i förs­ta hand skildrar är de fåfänga försöken att återskapa det slags enhet som är en förutsättning för kreativt arbete. Nu spretar i stället minnen, impulser, krav, förväntningar, djupa basbehov, traumatiska upplevelser, ensamhetskänslor och en övergivenhet med existentiella dimensioner åt alla håll och kanter. Det är knappast långsökt att regissören under sådana förhållanden litar till ett absurdismen närstående scenspråk.Äkta dagermansktÄndå är det imponerande hur mycket pjäsförfattaren Lucas Svensson fått med av sådant som är äkta dagermanskt i den här föreställningen och hämtat från biografin såväl som från den litterära produktionen. Utöver stämningarna från romanen Ormen finns det även åtskilliga förbindelser med det ideologiska och mänskliga ruinlandskap som framträder i reportageboken Tysk höst. Men därutöver har också Dagermans egen dramatik fått lämna några bidrag tillsammans med en del av novellerna, flera av breven, dagboksanteckningarna och de åt burlesken vigda inslagen som man kan hitta i romanen Bröllopsbesvär.I centrum för dramat står dock den sårige, skygge och av skuld- och skamkänslor och livets tyngd och plåga så marterade författaren själv. Mera än annat är det hans upplevelser i synnerhet från barndomsåren i Älvkarleby och enredan där grundad, vacklande tillit, som gör alla relationer så mångtydiga, inte minst de som handlar om kärlek i olika former.Fragmenterad jagsplittringLite grand som en flock hästar på bete uppträder de fyra skådespelare som synliggör de disparata delarna av det Dagermanska jaget. Antingen någon av dem lutar sitt huvud mot en annan, en av dem vänskapligt börjar gnaga på den andres axel eller de ställer sig tätt tillsammans som inför en hotande fara, är det frågan om en jagsplittring, där fragmenten försöker fungera och leva tillsammans. Med avsikten att hitta tillbaka till den kreativa förmåga som trots alla ansatser uteblir. Hur många skrivmaskiner som med buller och bång än dimper ner på scenen. De hinner bli ganska många innan pjäsen är slut.Utöver de redan nämnda skådespelarna deltar även Anna Björk i skeendet. Hon är en chokladförsäljande biografflicka men fyller också funktionen i pjäsen som det kvinnligas representant i Stig Dagermans liv. Antingen det för tankarna till farmodern från barndomen, den egna, flyktade modern eller de kvinnor som sedan kom att stå den unge diktaren särskilt nära. Allra mest synliggör Anna Björks roll dock tomheten, bristerna och de oförlösta behoven hos Dagerman härvidlag. Där det blir svårt att urskilja vad som hör till det lilla barnets eller den vuxne mannens aldrig sedda önskningar.Man kan givetvis med den här uppsättningen som utgångspunkt spekulera över om det var förväntningarna, skulderna till förlaget, de höga inre kraven eller ren självdestruktivitet som orsakade Stig Dagermans skrivkramp och produktivitetskris på slutet. Något som sannolikt var en bidragande orsak till hans självvalda död. Men ännu intressantare är föreställningen när den går i närkamp med ett skapande jags överlevnadskamp för sitt liv, oavsett alla tillkortakommanden.Här är pjäsförfattare, regissör och medverkande skådespelare betydligt mera tvetydiga än verkligheten, när det gäller iscensättningens facit. Svaret på livets skörhet och bräcklighet är inte säkert eller ens nödvändigtvis det som Stig Dagerman själv valde. Den frågan lämnar den här föreställningen i stället