För många barn och ungdomar är drömmen om att vara någon annan, någon bättre än den utsatta, bräckliga person man råkat bli, ett oerhört starkt gift. Den är väl inte sällan den huvudsakliga orsaken bakom inträdet i litteraturen – eller åtminstone till att man stannar kvar där.
Kulturindustrin har snappat upp drömmarna. Antalet böcker och filmer på temat är stort: Harry Potter, Narnia och Twilight är bara några aktuella exempel.
För ett par år sedan gav Jessica Schiefauer med den Augustprisvinnande romanen Pojkarna en feministisk twist åt genren. Verket har nu blivit teater, och för det är det utmärkt lämpat. Berättelsen är koncentrerad och sceniskt tacksam med sitt tydliga symbolspråk.
I centrum finns fjortonåriga Kim (Karin Bengtsson), Bella (Mia Ray) och Momo (Mia Bergstam) som drar sig undan det patriarkala tonårslivets fysiska och verbala trakasserier. I Bellas växthus, en metaforiskt laddad frizon där det prunkar och växer under kontrollerade former, kan de slappna av och utforska sig själva utan yttre hot.
Men det egna rummet har tunna väggar av glas. En dag händer någonting märkligt: En okänd växt blommar upp, och den visar sig ha magiska krafter. Under inverkan av dess nektar förvandlas flickorna nattetid till pojkar. Den plötsliga friheten, den fysiska förändringen, våldet och makten är berusande.
Särskilt Kim blir tagen. Hon som har drömt om att få dra av sig sin kropp som en overall får allt svårare att acceptera morgonljuset krassa avförtrollning.
En märklig detalj med uppsättningen är att den inte längre har någon regissör som avsändare. Vad orsaken är vet jag inte, men den har hur som helst inte fått några uppenbara konsekvenser. Pjäsen håller ihop. Den elektroniska musiken ger den en drömsk känsla och påminner om nattklubbsgolvets utopiska gränslöshet. Och scenografin, som består av halvt genomskinligt glas som både döljer och blottar, passar utmärkt till det såväl öppna som hemliga spelet med identiteter och sexualitet.
Synd bara på den nästan parodiskt stereotypa personteckningen. Skådespelarna gör det bästa av situationen, men kom igen. Tjejerna är, utöver Kim, mer än lovligt präktiga, och killarna direkt hämtade från den väldiga populärkulturella källan av mobbarpar: den stenhårda ledaren som maskerar sitt känsliga inre i våld, och den rakt igenom osympatiske underhuggaren som bara vill ha ledarens bekräftelse. Den här högtsvävande fantasin hade här behövt lite mer av realismens markkänsla.