Den dramatiker som som vill äga sin text hela vägen ut i köttet kommer med stor sannolikhet att misslyckas, ändå finns det många som försöker. Samuel Beckett var som bekant alldeles särskilt krånglig i de ambitionerna, med restriktioner i allt från detaljer i manus till skådespelarnas kläder. Framför allt ska det enligt tydliga instruktioner inte vara några jävla kjoltyg på scenen, en fråga som till och med drivits till domstol av stränga ättlingar.
Men så påminner teatern om att den är något annat: En stundens flyktiga konstart som inte låter sig fångas in med den typen av föreskrifter.
"I väntan på Godot" blir Pontus Stenshälls sista uppsättning på Moment teater, innan chefsposten på Göteborgs stadsteater hägrar till hösten. Och det är något visst med att den hyllade "klassikerkrossaren" nu tar sig an en klassiker som omgärdas av så många förbehåll. För när Stenshäll gör Didi och Gogo till ett gammalt bögpar som går sina existentiella drabbningar med rinnande smink – då blir det ett diskret men uppenbart uppror mot såväl hegemonisk manlighet som klåfingrigt allsmäktiga dramatiker.
Becketts efterkrigspjäs om luffarna Vladimir och Estragon som söker hålla meningslöshetens mörker ifrån sig har ofta tolkats som en bild av livet efter gud och den stora förstörelsen. På Moment får nuets plåga och tillvarons tomhet form av ett passivt-aggressivt relationsgnäll som kan ha pågått i 50 år, och det är alldeles underbart. En vill gå, bryta upp, ta livet av sig, är så trött på att andas – och en annan vill stanna. De väntar ju på, ja ni vet vem. Och hänga sig kan man ju faktiskt göra imorgon, bara det finns rep och en punkt som bryter tiden. "Godot kommer säkert." Förskjutningar i takt och tempo, som ett slags dialogens synkoper, irriterar och ger nerv.
”Vi spar in en lön om en person både regisserar och spelar”, kommenterade Stenshäll sin medverkan i den egna uppsättningen av ”Körsbärsträdgården” 2012. Dumheter naturligtvis, Stenshäll är en utsökt skådespelare, och det blir så tydligt ikväll. I hans Gogo finns en släpig exakthet i spelet, och en klangfärg i kropp och röst som visar på stor kontroll över det egna instrumentet. Mathias Olsson – ett känt ansikte för Uppsalapubliken som under våren har synts i Martin Lindbergs "Tjock-Steffe" – gör sin Didi med en mjukt effektiv diskant; barnsligt hoppfull i det hopplösa.
"Det där fick ju tiden att gå", säger duon lakoniskt efter det skakande mötet med dramats andra par och utan åthävor glider de från empati, via husbondens blick till en spöklikt sorglös likgiltighet. Pozzo, Lucky och deras herre-slavrelation har beskrivits som hämtade från en helt annan pjäs, och bland annat Expressens Nils Schwartz har påpekat att de medför en onödig "dramatik" till det tomma och absurda. Och när (en visserligen mycket välfunnen) Peter Järn dyker upp i läderoutfit och piska är det mycket riktigt med en övertydlighet som inte riktigt tjänar pjäsen. Men Ali-RezaModjallal för lyckosamt sin Lucky från tät apati till smärtsam explosivitet, för att sedan återkomma stympad och stum i akt två.
Med "I väntan på Godot" tar Pontus Stenshäll nu ett utsökt farväl av det som vuxit fram till en av Sveriges mest intressanta teaterscener. Och mot fonden studsar solen, varnande röd, som tiden satt ur spel.