Stark scennärvaro i en ond tid

Mellan barndomens stjärnhimmel och en gammal kvinnas mardrömmar sträcker sig Karin Boldemanns pjäs Ad astra, som i ett gäståtagande från Stockholms stadsteater nu ges på Strindbergs Intima teatern vid Norra Bantorget i Stockholm. Detär ett drama där författaren knyter an till sin uppväxt i Tyskland på Tredje rikets tid. Till en del handlar det — i en scenografi utförd av Gunilla Norlund, som vidareutvecklat den stjärnbild som redan finns i inredningen — om en skyddad barndom och uppväxt och om ung kärlek. Men ännu mera berättar föreställningen om ungdomsår som med andra världskrigets utbrott får ett brått slut.Temat är därmed givet när pjäsen diskuterar ondskans plats i världen. Karin Boldemann närmar sig frågan från teodicéproblemets horisont. Hon hämtar också underlag för sina resonemang från den gammaltestamentliga berättelsen om Abraham, som på guds uppmaning var beredd att offra sin egen son Isak. Pjäsen pekar på hur lika en religion eller politisk ideologi kan fungera härvidlag.Ändå är det inte idédebatten som står i förgrunden i den här uppsättningen. Vad som i stället åskådliggörs är en ung människas möten med och första erfarenheter av en verklighet, som är både gåtfull och svår att begripa sig på. Och detta gäller inte baraallt som händer runt omkring. Även känslorna och impulserna inifrån väcker förundran, bryderi och oro.SjälvuppgörelseDet är till episoder med sådan laddning, förstärkt med olika musikinslag, den gamla kvinnan i pjäsen återvänder, när hon med huvuddelen av sitt liv bakom sig väcks upp mitt i natten av sina mardrömmar. I takt med att föreställningen färdas på en kurs som har en självuppgörelses alla förtecken, blir på så sätt olika avgörande skeenden synliga och faller på plats. Och genom den detaljerade minnesväven växer så småningom fram ett helgjutet porträtt av en människa, där den starka närvaron inuet förutsätter och visar sig vara beroende av en lika öppen mottaglighet för vad som hänt i det förflutna.Det är detta samspel mellan nuplanet och det förgångna som utgör föreställningens dramatiska drivkraft. Regissören Eva Gröndahl har här klokt nog avstått från att försöka brodera ut eller illustrera det som sägs. I stället bygger hela iscensättningen på hennes uppenbara tillit till sina skådespelare och deras förmåga att med teaterns basala uttrycksmedel förmedla texten. Så blir det tonfallen, mimiken, kroppsspråket och de återhållna rörelserna som ger pjäsen ett sådant uttrycksmättat innehåll.Där finns föräldrarna med den tidigt lungsjuke fadern. Eller släktingen, den store diktaren, som hela tiden befinner sig i otakt med sin samtid. Men framför allt den unga flickan som iakttar det borgerliga livets olika turer. Dit hör också Felix och Daniel, två ynglingar som tycks komma från en främmande värld. Men vilka samtidigt som de är på väg att bli män också tvingas in i militärtjänst. Och sedan kriget brutit ut åtminstone i Felix fall genomgår en personlighetsförändring till följd av tvånget att döda.Det är Anita Dahls gamla kvinna, ömsom som ung flicka ömsom i slutet av sitt liv, som förmedlar skeendena. Vid sin sida på scenen har hon då och då även den Daniel som under ett alltför kort liv lärde henne vad svärmiska drömmar, passion och förälskelse vill säga. Daniel Larsson gör denna senare roll med en troskyldighet inför ondskan i världen och en omsorg om sin väninna som rymmer den djupaste tragik i all sin värnlöshet. Just vekheten och anspråkslösheten hos honom gör det kanske allra starkaste intrycket. Alldenstund den står i sådan bjärt kontrast till militärmunderingens alla yttre attribut.Uttrycksfullt och träffsäkertMen det är hos Anita Dahl föreställningens utveckling från oskuldsfull idyll till att bli en skildring på nära håll av en ond och grym tid har fått sin mest drabbande förankring. Med små men mycket uttrycksfulla och träffsäkra medel åskådliggör Anita Dahl det brutala skeendet, där allt som hör till ett normalt mänskligt liv undan för undan krymper till ett ingenting.Rösten, minspelen, ett kast med huvudet eller en avvärjande gest laddas med betydelser som avslöjar en hel tidsepok som farit vilse. Till det tveklöst imponerande i rolltolkningen hör även den smidighet och lätthet med vilken Anita Dahl växlar mellan den gamla kvinnans sinnesstämningar och den unga flickans ännu inte stäckta livsaptit. Också de olika mognadsstadierna mellan barndom och vuxenhet är på ett liknande sätt fångade med stor precision.Självklar scennärvaroSå blir det inte minst Anita Dahls självklara scennärvaro som skapar stadga och ger konkretion åt detta utsnitt av erfarenheter som delas av många 1900-talsmänniskor, vilkas möjligheter var så gott som inga eller helt obefintliga att förhindra att historien rutschade ner i den allra ondaste av tider. Den som ledde till många miljoner döda, till förintelsen och till åtskilliga städer och länder lagda i ruiner.De utsträckta armarna och de öppna händerna i föreställningens slutvinjett kan väl knappast tolkas som något annat än en besvärjelse riktad mot riskerna för en upprepning. Ändå är det inte de aspekterna av pjäsen man tar till sig allra mest. Utan snarare blir det Anita Dahls förmåga att hålla samman och ge liv åt stoffet och förse det med en personlig signatur och röst som svarar för den allra största behållningen denna gång.