Stark pjäs om ondskans smärtpunkter

Det hör knappast till vanligheterna att man ordnar begravningsparty när någon närstående dött. Så är det heller ingen vanlig pjäs som Teater Galeasen på Skeppsholmen nu har på repertoaren med premiär i fredags kväll. Broder Hund heter den och är skriven av den unge dramatikern Lucas Svensson. Uppsalapubliken minns hans skådespel De frusna på torget, som ingick i vår stadsteaters projekt med lokalt förankrad dramatik för drygt ett år sedan. Den handlade om den gång när Ingmar Bergman spelade in scener till Fanny och Alexander och många Fyrisbor medverkade som statister.I den åtta år gamla pjäsen Broder Hund, som författaren hämtat fram ur sina gömmor, går han åt motsatt håll. Här utgör handlingen ett brödrapars uppvaknande dagen efter begravningspartyt till föräldrarnas minne. Det mesta som sker äger rum på ett inreplan. En knappast långsökt tolkning är att uppfatta bröderna som olika sidor av en och samma människa. Att bägge heter William tyder på det. Men det går givetvis att hitta mening i pjäsen, även om man betraktar dem var för sig.I den tre kvart långa föreställningen är Claes Ljungmark den bror som varit borta från hemmet under lång tid. Han har tillägnat sig konsten att möta livets alla törnar med hela arsenalen av jagförsvar, lärt sig att hålla sig framme och ta för sig och odlat ett rymligt samvete, anpassat till en tillvaro utan särskilt många begränsande krav eller förbud. Mats Flink, vilken gör det hemmavarande syskonet som levt nära föräldrarna och alltid kunnat räkna på deras omsorg och beskydd, har i stället utvecklaten vekhet, skyddslöshet, naivitet och troskyldighet som lämnar honom sårbar inför det mesta. Möjligen är han också utvecklingsstörd.Vid mötet i föräldrahemmet visar de just dessa drag som utgör vars och ens livsinnehåll för varandra. Mot den sköra broderns hundlika trofasthet står den starkares beteenden vilka rymmer ett uppenbart förakt för svaghet. På så sätt har en viktig del av uppsättningen utformats närmast som ett åskådningsexempel på ondskans olika yttringar och genomslag i vardagslivet. Och detta ställt i förhållande till ett samhälle utan just några normer alls. Det som all destruktivitet i den här föreställningen mäts mot blir därför det övervåld, som en gång ägde rum i Auschwitz och under Förintelsen. Där finns den enda reglerande referensramen för vad som är förbjudet. En tämligen bräcklig orienteringspunkt för moralen som det dock skall visa sig. Lucas Svensson och hans regissör Natalie Ringler använder denna måttstock tämligen försiktigt. Men ändå fungerar namnen i pjäsen på de olika koncentrationslägren som ett slags pejldjup på hur vittfamnande vardagsfascismen kan sträcka sig, när förmågantill empati är på upphällningen. Det är just till gränstrakter av det slaget som iscensättningen oavbrutet återvänder. Clas Ljungmark blir därigenom den som driver handlingen framåt. Medan Mats Flink gång på gång snarare går in i ett regressionsmönster till en barndom präglad av lek, kontaktsökande, ömhet och närhet, som bildar en stark kontrast mot de livsvillkor som annars styr innehållet i den här pjäsen.Taggtrådskomedi är författarens egen benämning på den genre dramat tillhör. Och det är längs en liknande tvetydig väg handlingen färdas med många yttringar av såväl närhet som avstånd. Mats Flinks William är av den klängiga sorten, när han vill att brodern skall ta över föräldrarnas överbeskyddande roll. Claes Ljungmarks William tar emot och stöter bort lika nyckfullt som oförutsägbart. Vill man se dem som en enda person kunde det skildra en människas oförmåga till självtröst i en jagutveckling, där de olika delarna splittrats upp med ett kaotiskt universum som följd.Det finns flera sådana infallsvinklar till detta skådespel som emellanåt följer en absurdismen närstående scendialekt. De kaotiska inslagen i den här världsbilden förstärks även av Karin Linds scenografi med allsköns bråte, där de urdruckna flaskorna är i majoritet runt om på golvet. I mitten tronar en väldig dubbelsäng. Den av de bägge William som vill sova där mellan föräldrarna ger dessutom vid handen, att författaren heller inte är främmande för en Oidipusproblematik i en pjästext som även i övrigt rymmer åtskilliga spår av en rejält sexualiserad verklighet.Till allt annat kan man också få Lennie i Steinbecks Möss och människor i tankarna, så som Lucas Svensson skildrar mötet mellan den lättlurade godtrogenheten och den ondska som tar sig uttryck i sadism och behov att förnedra, kränka och förödmjuka. Må vara att Teater Galeasens nya pjäs rör sig över en begränsad tidsrymd. Mats Flink, Claes Ljungmark och deras regissör Natalie Ringler har ändå sett till att det blivit en föreställning som förutom de skickligt återgivna och starkt berörande smärtpunkterna väcker åtskillig begrundan till liv. Och som man därför kan återvända till i tankarna många gånger om.