Stämningsrik och fysisk Beckett

Teater:Dramaten, Målarsalen: Natt och Drömmar — en kväll med Samuel Beckett. Översättning: Magnus Hedlund. Regi: Katie Mitchell, scenbild & kostym: Vicki Mortimer, ljusdesign: Magnus Kjellberg, Peruk & mask: Lena Bouic-Wrange. Irollerna: Erland Josephson, Angela Kovács, Göran Martling, Gunnel Lindblom. Dansare: Tove Brunberg, Sofie van den Berg, Charlotta Liedberg, Sara Mathiasson, Nassim Meki, Frida Moberg, Andrea Rygh, Rebecka Stillman"Allt verkar hänga ihop" är någ­ra av orden i Erland Josephsons slutreplik i Dramatens Beckettkollage Natt och Drömmar. Ingen möda har sparats för att skapa atmosfär på Målarsalen. Vi kommer in genom Krapps kök med odiskade tallrikar i diskhon, tar plats på gradängen och avnjuter Schuberts Nacht und Träume med Göran Martlings sång från den övre av scenens båda våningar. Ett självgående skrivbord och en stol rusar fram på det undre planet och genom en öppning i fonden gör Krapp (ErlandJosephson) själv entré. Rullbandspelaren känns igen från 50-talet och doften av glömt arkiv är tungt klaustrofobisk.Osäker tillvaroEfter en kort version av Krapps sista band (1958) blir publikens tillvaro osäker. Gradängen åker fram några meter, ett riktigt lustigt alternativ till den numera sällan brukade kyrkstöten. Pjäsen Fotsteg (1975) spelas sedan på övre planet med Angela Kovács i utsliten städrock och grå strumpor som May och Gunnel Lindbloms röst på ljudband som Mays 90-åriga dominanta mamma. Så skjuts gradängen bakåt och det är dags för svartvit film med Josephson i mörk kostym och vit slips som soignerad äldre herre. Kovács stryker hans panna och ger honom ett glas vatten och en luftig gardin fladdrar i filmens ensliga vida rum.Den sista av föreställningens fem scener är ett exakt koreograferat dansinslag med åtta sorgklädda kvinnor, kanske på väg till en grav. Såväl dansare som rörelser är förunderligt vackra och ljus som från en nedgående sol belyser kvinnornas ansikten när föreställningen klingar ut i några försoningens ord på ljudband. Vår sorti efter en och en halv timme går genom Krapps intensivt gräsgröna finrum med en raspande liten radio på golvet.Allt intill minsta skruv är elegiskt detaljtroget. Regissören Katie Mitchell är uppvuxen med Bergmans och Tarkovskijs filmer och tydligt influerad av Stanislavskij. För tre år sedan avvann hon Strindbergs Påsk en sällsamt tidlös lyrisk kvalitet. Schubertsången tillhörde Becketts favoriter och programbladet återger data i diktarens livshistoria och lyfter fram biografiska inslag i hans verk.Angela Kovács tecknar med nyansrik mimik och väl inrepeterade spastiska rörelser en förgrämd hemmadotters underklassliv i gången tid. Är den åld­rade modern kvar i våningen eller är korridoren med de öppna dörrarna och patinerade lamporna från förr blott en bild av Mays inre? Poängen är att Mitchell hänsynsfullt bevarar dubbelheten när Becketts ord ges kropp.Filmsekvensen med den högtidsklädde gamle mannen som ömsint berörs av den unga kvinnan kan vara en dröm vid livets slut, en dröm om döden eller rent av en dröm i döden. Sekvensen med de sörjande kvinnorna äger en skönhet som såväl är den värdiga sorgens som försoningens.I det förgångnaMitchell söker lösgöra sin Beckett från abstraktionen och den allmänna modernismen och magiskt föra in honom i hans egen anglo-irländska bakgrund. Krapps sista band, som enligt dramatikerns anvisning utspelas i framtiden, halkar in i detförgångna. Den som fascineras av sprickorna och ironierna, eller av clownerierna och det farsartade, hos Beckett skruvar sig på gradängen och blir ganska beklämd av den sentimentala ton och den fokusering av fysisk död och ensamhet som dominerar kollaget, trots att Mitchell är mån om att hålla pjäserna isär och trots att hennes lyhördhet för texten är långt skarpare än hennes i dag verksamma svenska kollegers.Mästerlig JosephsonMen kvällen är Erland Josephsons och som så ofta överraskar hans mästerliga rolltolkning, såväl i filmsekvensen som i Krappgestaltningen. Krapps stapplande steg i de groteskt förlängda vita skorna, hans fumlande med gamla rullband och hans fysiska ofärdighet blir också en absurd bild av en inre brist. Livets slut och de eviga repetitionerna har sin burleska sida, liksom alkoholmissbruket och kärleken till bananerna. Bilden av Krapp som med darrande steg går fram till lådan på skrivbordets baksida, plockar fram sin andra gula frukt, skalar den och stoppar den i munnen stannar länge kvar på näthinnan. Krapp orkar nämligen inte äta upp bananen utan håller kvar den mellan läpparna i flera minuter.KontrastSådana scener finns kvar i minnet så länge att de bildar kontrast till skådespelarens högtidsklädda filmgestalt i fjärde scenen och skapar just den säreget mångbottnade stämning som är Beckettdramats.