Stämningsfullt men för långt

Belgiska les ballets C de la B, grundad år l984 av Alain Platel, gästar åter Dansens Hus för att avsluta den fristående trilogin, som koreografen Koen Augustijnen började med år 2004. Stockholmspubliken har tidigare sett Bâche år 2005 och Import Export år 2007. Båda föreställningarna var bejublade allkonstverk fulla av fantasi och humor med skön barockmusik och sång av countertenoren Steve Dugardin.

Den sista delen, Ashes, hade premiär i Zürich i februari 2009. Stycket är 100 minuter långt och temat är kärlek, ensamhet och förgänglighet. Händels stämningsfulla musik beledsagar och framförs av countertenoren Steve Dugardin och sopranen Irene Carpentier samt fem musiker, som trakterar fiol, dragspel, luta, cello och marimbas/percussion.
Scenen domineras av en funkisvilla i gråvit betong. På bottenvåningen i en alkov sitter musikerna och ovanför dem är en balkong vars golv består av en studsmatta. På husets sidor kan dansarna, åtta till antalet, klättra upp på taket och åla sig ner igen. Några akrobatkunniga gör volter på studsmattan. Sångarna är integrerade i handlingen och rör sig såväl i huset som på scenen bland dansarna.

Föreställningen börjar stillsamt i halvmörker. På scengolvet ligger dansarna till synes livlösa. Från fonden kommer verkets enda färgklick den mörkhyade Chantal Loïal i turkos klädnad med uppspänt rött paraply. Med sång och skrik uttrycker hon både glädje och skräck. Hennes kropp darrar och vibrerar. Koen Augustijnen har valt dansare med olika nationalitet, kultur och kroppsspråk. Koreografin ger dem rika tillfällen att visa upp sina personligheter. Exotiska Chantal lockar samtidigt som hon stöter bort en villig man med sin roterande tjocka rumpa. Ett par med en stång mellan sig försöker nå varandras händer men lyckas ej. Grekiska Athanasia Kanellopoulou dansar vackert och uttrycksfullt ett solo, som speglar ensamhet. Dansarna förefaller ofta vilsna. De trevar sig fram, faller till golvet, går mot väggar. Det ser smärtsamt ut. Två av de manliga dansarna utför några akrobatiska övningar, som tillför verket lite humor.
I slutscenen ligger alla dansarna på golvet, vaggar och rullar fram och tillbaka. Endast andetagen hörs. Det är ett stämningsfullt slut på en alltför lång föreställning, den minst intressanta i trilogin.

Stämningsfullt men för långt

Föreställningen Ashes är den minst intressanta delen i belgiska les ballets C de la B:s trilogi, anser Anna-Stina Malmborg.